AlvinRedfors/NaturalLanguageProcessing1

1SELMA LAGERLÖF2 3TROLL OCH MÄNNISKOR4 5 6 7 8Bokutgåva9 10 11Albert Bonniers förlag, Stockholm 1915.12 13 14 15Det finns ett sakfel i boken som ej har rättats: på sid. 247 under rubriken till talet ”Hem och stat” står det att talet skulle ha hållits vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915. Rätt årtal är 1911.16 17 18 19 20 21 22MONARKMÖTET23 24 25Det var i början av åttitalet vid en järnvägsstation i Värmland, där kungen skulle resa förbi. Man hade klätt med grönt och med blommor, det svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns i hela trakten, hade strömmat dit.26 27Och medan människorna väntade på att kungatåget skulle komma, var de både glada och lyckliga. De stod och gjorde upp för sig hur de skulle ta emot majestätet. De skulle ropa hurra, och de skulle ge honom blommor, och de skulle sjunga. Ja, här vid Kils station skulle han bli så mottagen, att han aldrig skulle förglömma det.28 29Men när tåget brusade in på stationen, blev det en stor oro strax i början, därför att alla ville tränga sig fram, så att de skulle komma i närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som de skulle ha ropat hurra, men det glömde de rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna armbåga sig fram till någon bra plats.30 31Men en var det, som varken sprang eller trängdes, utan bara stod stilla och höjde käppen med den stora silverknappen för att slå takt, och som hurrade så, att det genljöd i alla väggar. Det var en liten karl, som hade en hög, grön kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med stjärnor av både guld- och silverpapper.32 33Och det kan nog hända, att kungen och de, som var med honom, lade märke till att det fanns en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig rätt åt, när alla de andra var som stolliga.34 35Inte blev det något av med sången, för se, skolbarnen, som skulle sjunga, de hade i trängseln blivit förskingrade åt alla håll, och inte heller fick kungen några blommor. De, som stod med buketter i händerna, hade blivit så förstenade av blyghet, att de inte kom sig för att gå fram till honom.36 37Det var bara en karl, som inte förlorade besinningen, och just i detsamma som kungen kom ut ur järnvägsvagnen och steg ner på träbron framför stationshuset och stod där och såg både bekymrad och ledsen ut, därför att han hade fått ett så dåligt mottagande, så banade sig den karlen väg fram till honom.38 39«Go’dag, min snälla Oskar den andre!« sa karlen, och därmed tog han av sig kasketten och sträckte fram handen.40 41Kungen såg riktigt belåten ut. Han blev nog glad över att här vid Kils station fanns någon, som inte var blyg och inte hade blivit yr i mössan, utan visste hur han skulle bete sig.42 43«Go’dag, du!« sa kungen tillbaka. «Vad är du för en?«44 45Då svarade karlen, som sanningen var: «Jag är kejsar Johannes av Portugallien.« Men han sade det med en så mild och len röst, som det var honom möjligt, för det kunde ju hända, att kungen var van att alltid vara den första här i landet, och att han inte skulle tycka om, att det fanns en, som stod lika högt som han.46 47Det var nog flera, som var rädda för att det kunde förhålla sig så, för de, som stod närmast, ryckte honom i rocken och ville ha bort honom, liksom om de inte var säkra på hur detta mötet skulle sluta. Men kungen var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt dem, att de skulle hålla sig stilla.48 49«Kors i alla mina dar!« sa han och lät riktigt glad i rösten. «Är det en ämbetsbroder, som jag har råkat ut för?«50 51«Ja, vi har väl ungefär samma börda te å bära,« sa då han, som var kejsare, så ödmjukt, så. För se, att skryta över att han hade ett högre ämbete, han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat förmå sig till att göra.52 53«Jag hör, att du har den rätta uppfattningen av saken,« sa kungen. «De, som inte har prövat på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte har något annat att göra än att sitta på en tron med krona på huvudet och spira i handen. Men bli kung bara, så får man se på annat. Tänk, att det ska kännas tungt också till att vara kejsare av Portugallien!« lade han till med en suck.54 55«Det har ju inte var’t så värst tungt hittills,« sa då kejsarn, för han ville förstås inte skämma ut det egna landet. «Vi har ju fått behålla freden, och det är ändå det förnämsta goda.«56 57Det syntes allt, att kungen blev storbelåten. «Det är inte fritt, att inte du förstår dej på regeringskonsten,« sa han. «För se, att hålla fred, det är både det första å det sista. Freden är för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.«58 59Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se sig omkring, när kungen sade detta. Folk stod molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord av det, som han och kungen sade till varandra. Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på att ta Kattrinna med sig. Åtminstone skulle han ha önskat, att någon enda Svartsjöbo, och helst någon av herrkarlarna, hade varit tillstädes.60 61Men på samma gång hörde han noga efter vad kungen sade och var strax färdig att svara honom.62 63«Ja, nog är freden e god sak,« sa han. «Men en kan inte veta hur länge vi får behålla honom, för i söndags, när jag skulle gå hem från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i sällskap med två främmande karlar. Å den ena åv dom var Kriget, å den andra var Döden.«64 65Det var så vanligt för honom, som var kejsare av Portugallien, att råka alla slags konstigheter och besynnerligheter, så att inte hade han trott på att det, som han berättade om mötet på kyrkvägen, skulle bli betraktat som något försök att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha blivit, för nu började de på att rycka honom i rocken igen, de, som stod bakom, och ville ha honom att tiga. Men kungen förstod nog, att ett sådant där möte, det var som ingenting att räkna för en sådan som han, och han vinkade åt folket, att de skulle hålla sig stilla.66 67«Vad är det du säjer?« sa han. «Har du varit ute å gått i sällskap med Döden å Kriget? Jag kan just undra hur de två såg ut.«68 69«Di var väl mest lika ett par fattiga vedhuggare,« sa kejsarn, «för di gick med stora timmeryxor på axeln. När jag hade fått veta vilka di var, så fråga’ jag dom förstås vad di var ute i för ett ärende, å då sa di, att di gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål. Di vandra’ från land te land, sa di, å bara di blev färdiga, så skulle di sätta eld på hela världen.«70 71«De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp något bål i det här landet heller,« sa kungen, och alltjämt smålog han och såg glad ut.72 73«Di trodde allt, att det skulle bli klent med förtjänsten här i landet,« sa kejsarn. «Men di skulle ändå göra ett försök på västkanten. För där trodde di att det var möjligt, att di kunde samla ihop bränsle te ett ordentligt bål.«74 75Men tänk, att med detsamma som kejsarn hade talat om västkanten, så rätade kungen upp sig och blev allvarsam. «Nej,« sa han helt tvärt och höjde rösten, så att det han sade kunde höras till varenda människa på Kils station, «det kommer inte att lyckas för dem. Det kommer inte att bli något arbete för Krig å Död åt det hållet, så länge jag lever. För tror du, att jag vill vara kung över folk, som jag skulle vara tvungen att underlägga mej med makt å våld? Jag vet väl, att det är svårt att hålla fred, men hellre vill jag offra kronan, än att jag skulle släppa lös eld å plundring över fredliga städer å byar å se åkrar nedtrampade å se människor döda å lemlästade. Jag har sett hur det har gått framåt i mina två länder under min regering,« sa han och kastade en stor, ljus blick omkring sig, «å aldrig ska jag vara med om att förstöra det, som det har varit min största glädje att se växa.«76 77När kungen hade sagt detta, hade han fått glans över ansiktet, och rösten skälvde till så vackert, att man hörde, att han menade vad han sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat mindre av honom, och nu lade han handen på armen på honom. «Min snälla kung Oskar! Min snälla kung Oskar!« sa han för att lugna honom.78 79«Ja, sätt mej på prov bara!« sa kungen och såg än stoltare ut än förut.80 81Men folket runt omkring tyckte, att kungen talade så vackert, att de fick tårar i ögonen, och rätt som det var, var det en, som gav sig till att ropa hurra.82 83Med detsamma tog de upp ropet över hela Kils station, och nu viftade de åt honom med hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu kom de med blommor, för se, nu var de inte rädda för honom mer, nu hade han värmt dem. Nu fick han allt det, som de inte hade kommit sig för med att ge honom, då de först såg honom.84 85Men medan kungen av Sverige blev hyllad och firad, stod kejsarn av Portugallien alldeles stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan smög han sig så stilla och tyst bort genom folkhopen.86 87Inte för att han kände sig på minsta sätt missbelåten med att han hade fått göra bekantskap med en riktig kung, men nog tycktes det, att han såg bra fattig och liten och avsigkommen ut, när han gav sig i väg hem till Svartsjösocknen.88 89*90 91Det var mången, som gladde sig åt kungens ord vid Kils station, men just ingen trodde då, att man fick ta dem alldeles efter bokstaven.92 93Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det gick, var det flera, som påminde sig samtalet, och då förstod de, att kungen hade sagt sant, och att han hade bestått provet.94 95Och att det var sant med dem, som gick omkring och samlade ihop bränsle till världskriget, det har vi också sett.96 97Men när visar sig för oss den store fridsfurste, som inte kan se människor lida och byar brännas och åkrar nedtrampas? När kommer han, som vill offra kronans ära och glans för att ge den förtvivlade världen fred?98 99 100 101 102 103BORTBYTINGEN104 105 106Det var en trollkäring, som kom gående genom skogen med ungen hängande i en näverkont, som hon bar på ryggen. Han var stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte förstås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn.107 108Om en stund kom hon till ett ställe, där skogen glesnade en smula. Det var en väg, som gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter, och på vägen kom en bonde och hans hustru ridande.109 110I detsamma som trollkäringen fick syn på dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen för att inte bli sedd av människorna, men så märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på armen, och då ändrade hon tankar. «Jag vill allt se om människobarnet kan vara likaså vackert som mitt,« tänkte hon och kröp ihop bakom en stor hasselbuske, som stod tätt invid vägkanten.111 112Men när de ridande for förbi henne, sträckte hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bonden och hans hustru höll på att bli kastade ur sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen böjde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna, och i nästa ögonblick var de försvunna.113 114Trollkäringen grinade till av förargelse, för hon hade knappast hunnit kasta en blick på människobarnet. Men strax därpå blev hon helt belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt framför hennes fötter.115 116Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna stegrade sig, men till all lycka hade det störtat ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat. Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då trollkäringen lutade sig över det, blev det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte upp händerna för att rycka henne i hennes svarta skägg.117 118Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt och fint.119 120På en gång ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen, hämtade fram sin egen unge och satte ner den bredvid människobarnet. Och när hon nu såg vilken skillnad det var på dem, så kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta. Under tiden hade bonden och hans hustru fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka för att söka sitt barn. Trollkvinnan hörde, att de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt på människobarnet, utan blev sittande bredvid det, ända tills de ridande nästan var inom synhåll. Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät sin egen unge ligga kvar vid vägkanten, men människobarnet stoppade hon i näverkonten, slängde den på ryggen och löpte till skogs.121 122Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande kom till synes. Det var ett präktigt bondfolk, rikt och aktat och ägare till en stor gård i den fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan varit gifta i flera år, men de hade bara detta enda barnet, så att man kan förstå, att de var ivriga att få det tillbaka.123 124Bondhustrun kom ett par hästlängder före mannen och fick först syn på barnet, som låg vid vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det förskräckliga tjutet ha förstått vad det var för ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för att den lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att hon bara tänkte: «Gud vare lov, att han är i livet!« – «Här ligger barnet!« ropade hon till mannen, och med detsamma gled hon ur sadeln och skyndade fram till trollungen.125 126Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun på marken och såg ut som en, som inte kan tro sina sinnen. «Inte hade mitt barn tänder som sylar,« sa hon, under det att hon vände barnet fram och tillbaka. «Inte hade mitt barn hår som svinborst,« klagade hon, och hennes stämma uttryckte en allt större och större förskräckelse. «Inte hade mitt barn klo på lillfingret.«127 128Bonden kunde inte tro annat, än att hans hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av hästen. «Titta på barnet, och säg om du kan begripa varför det ser så underligt ut!« sa hustrun och räckte det till honom. Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han gett det en blick, förrän han spottade tre gånger och slängde det ifrån sig. «Det är ju en trollunge!« sa han. «Det är inte vårt barn.« Hustrun satt alltjämt kvar vid vägkanten. Hon var inte snabbtänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad som hade hänt. – «Men vad gör du med barnet?« utbrast hon. – «Märker du inte, att det är en bortbyting?« frågade mannen. «Trollena har passat på, då våra hästar skenade. De har stulit vårt barn och lagt hit ett av sina egna.« – «Men var är då mitt barn nu?« frågade hustrun. – «Det är borta hos trollena, det,« sa mannen.129 130Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon bleknade bort som en döende, och mannen trodde, att hon skulle ge upp andan på fläcken.131 132«Vårt barn kan ju inte vara långt borta,« sa han och försökte lugna henne. «Vi ska gå in i skogen och söka.«133 134Därmed band han sin häst vid ett träd och begav sig in i snåren. Hustrun reste sig för att följa honom, men då märkte hon, att trollungen låg så, att han när som helst kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga över att ha honom i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att röra bortbytingen, men hon flyttade honom ändå ett stycke åt sidan, så att hästarna inte skulle komma åt honom.135 136«Här ligger skramlan, som vår pojke höll i handen, när du tappade honom,« ropade bonden inifrån skogen, «nu vet jag, att jag är på rätt spår.« Hustrun skyndade efter honom, och de gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men de fann varken barn eller troll, och då skymningen bröt in, måste de vända tillbaka till hästarna.137 138Hustrun grät och vred sina händer. Mannen gick med tänderna sammanbitna och sade inte ett ord för att trösta henne. Han var av en gammal och god släkt, som skulle ha slocknat ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han där och var ond på hustrun, därför att hon hade låtit barnet falla till marken. «Barnet borde hon ha hållit fast framför allt annat,« tänkte han. Men då han såg hur bedrövad hon var, så hade han inte hjärta att göra henne några förebråelser.139 140Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln, då hon kom att tänka på bortbytingen. «Vad ska vi ta oss till med trollungen?« sa hon. – «Ja, vart har den tagit vägen?« undrade mannen. – «Han ligger därborta under busken.« – «Där ligger han ju bra,« sa mannen och skrattade bittert. – «Vi får väl ändå lov att ta den med oss. Vi kan inte låta den ligga kvar i vildmarken.« – «Jo, det måtte vi väl kunna,« sa bonden och satte foten i stigbygeln.141 142Hustrun tyckte, att mannen egentligen hade rätt. Inte behövde de ta sig an trollets barn. Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på en gång blev det omöjligt för henne att rida vidare. «Det är ju i alla fall ett barn,« sa hon. «Jag kan inte låta det ligga här till mat för vargarna. Du måste ge mig ungen.« – «Det gör jag visst inte,« svarade mannen. «Den ligger bra, där den ligger.« – «Om du inte ger mig honom nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka hit i kväll och hämta honom,« sa hustrun. – «Jag tror, att det inte är nog med att trollena har stulit mitt barn. De har visst också förvridit huvudet på min hustru,« mumlade bonden. Men han lyfte ändå upp barnet och lämnade det till hustrun, för han hade en stor kärlek till henne och var van att göra henne till viljes i allting.143 144Nästa dag var olyckan känd i hela socknen, och alla, som var erfarna och kloka, skyndade till bondgården för att ge visa råd och förmaningar. «Den, som har fått en bortbyting i huset, ska slå honom med en grov käpp,« sa en gumma. – «Varför ska man vara så svår mot honom?« frågade bondkvinnan. «Nog är han ful, men han har ju ändå inte något ont gjort.« – «Jo, om man piskar trollbarnet så länge, att blodet rinner, så kommer trollkäringen farande, kastar till en ens eget barn och tar sitt med sig. Jag vet många, som på det sättet har fått igen sina barn.« – «Ja, men de barnen har inte länge blivit vid liv,« inföll en annan av de gamla, och hustrun tänkte för sig själv, att det medlet kunde hon inte använda.145 146Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i stugan med bortbytingen, började hon längta så häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. «Kanske att jag ändå borde göra så, som jag har blivit tillrådd,« tänkte hon, men hon kunde inte komma sig för med det.147 148I samma ögonblick steg bonden in i stugan. Han höll en käpp i handen och frågade efter bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa de kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att få igen sitt eget. «Det är bra väl, att han gör det,« tänkte hon. «Jag är så dum. Jag skulle aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.«149 150Men knappt hade mannen gett trollungen ett slag, förrän hustrun rusade fram och grep honom i armen. «Nej, slå inte, slå inte!« bad hon.151 152– «Du vill visst inte ha igen ditt barn, du,« sa mannen och försökte göra sig lös. – «Visst vill jag ha det tillbaka,« sa hustrun, «men inte på det här sättet.« Bonden höjde armen till ett nytt slag, men innan det hade fallit, hade hustrun kastat sig över barnet, så att slaget träffade henne.153 154– «Gud i himlen!« sa mannen. «Nu förstår jag, att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få stanna hos trollen i hela sitt liv.« Han stod stilla och väntade, men hustrun låg kvar framför honom och skyddade barnet. Då kastade mannen käppen ifrån sig och gick harmsen och bedrövad ut ur stugan. Han undrade sedan över att han inte hade fört igenom sin vilja trots hustruns motstånd, men det fanns något hos henne, som betvang honom. Han kunde inte göra henne emot.155 156Det gick återigen ett par dagar under sorg och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en mor att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat är det att ha fått det ersatt av en bortbyting. Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter den aldrig komma till ro.157 158«Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till mat,« sa hustrun en morgon till mannen. «Han vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.« – «Det är nog inte underligt,« sa mannen. «Har du inte hört, att trollena inte vill äta annat än grodor och möss?« – «Men du kan väl inte begära, att jag ska gå ut i groddammen och hämta föda åt honom,« sa hustrun. – «Nej, jag begär det visst inte,« sa mannen. «Jag tycker, att det bästa vore, att han finge svälta ihjäl.«159 160Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt omkring honom ställde hon upp alla möjliga goda saker, men trollungen bara grinade och spottade, då hon ville förmå honom att smaka på läckerheterna.161 162En kväll, då det såg ut, som om han höll på att dö av hunger, kom katten springande in i rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bondkvinnan råttan från katten, kastade den till bortbytingen och gick hastigt ut ur rummet för att slippa se hur trollbarnet åt.163 164Men då bonden märkte, att hustrun verkligen hade börjat samla in grodor och spindlar åt bortbytingen, fattade han en sådan avsky för henne, att han inte längre kunde dölja den. Det var honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne. Ännu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla makt över honom, att han stannade i hemmet.165 166Men det var inte nog med detta. Också tjänstfolket började visa husmodern olydnad och vanvördnad. Husbonden låtsade inte om, att han märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon fortfore att ta bortbytingen i försvar, skulle hon få det svårt och tungt varenda dag, som Gud gav. Men hon var nu en gång sådan, att då det fanns någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda sina yttersta krafter för att komma en sådan stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida för bortbytingens skull, dess mer trofast vakade hon över att intet ont skulle vederfaras honom.167 168Ett par år senare satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde lapp på lapp på en barnklänning. «Ack ja!« tänkte hon, medan hon sydde. «Den har inga goda dagar, som ska hålla på och sörja för ett främmande barn.«169 170Hon sydde och sydde, men hålen var så stora och många, att hon fick tårarna i ögonen, då hon såg dem. «Men så mycket vet jag,« tänkte hon, «att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle jag inte räkna hålena.«171 172«Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,« tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål till. «Det bästa vore, att jag toge honom med mig så långt in i skogen, att han inte kunde hitta hem, och lämnade honom där.173 174«Det är då sant, att jag inte behövde göra mig så mycken möda för att slippa honom,« fortsatte hon om en stund. «Om jag bara lämnade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna. Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom, så elak och oförvägen som han är. Det finns ingen på gården, som inte hatar honom, och om jag inte ständigt hade honom omkring mig, så skulle strax någon begagna tillfället att skaffa honom ur vägen.«175 176Hon gick bort och tittade på barnet, som låg och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit och var ännu fulare, än då hon såg det första gången. Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen var som två styva borstar, och skinnet var alldeles brunt.177 178«Att laga dina kläder och att vaka över dig ginge väl ändå an,« tänkte hon. «Det är det minsta jag får utstå för din skull. Men min man har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig, pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får se mig, hunden morrar och visar tänderna, och du är skuld till alltsammans.179 180«Men att djur och människor hatar mig, kunde jag väl ändå bära,« brast hon ut. «Det värsta är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn, var är du? Ligger du och sover på mossa och ris borta hos trollkäringen?«181 182Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man, som kom in. Han såg glad ut och talade vänligare till henne, än han hade gjort på länge.183 184«Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,« sa han. «Vad säger du, om vi skulle ta och gå dit?«185 186Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville hon gärna vara med om. «Gör dig då färdig, så fort du kan!« sa mannen. «Vi får lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.«187 188En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen. «Men,« tänkte hon plötsligt, «kanske min man bara vill locka bort mig, för att drängarna ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur vägen.« Hon gick hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora trollungen på armen.189 190«Kan du inte lämna den där hemma?« sa mannen, men han lät inte förargad, utan talade med mild röst. – «Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,« svarade hon. – «Ja, det är din ensak,« sa bonden, «men nog blir det tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.«191 192De började nu sin vandring, men den blev mödosam, för det bar brant uppför. De måste klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan vägen tog av mot kyrkbyn.193 194Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon övertala den stora pojken att gå själv, men han ville inte.195 196Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som han inte hade varit, sedan de hade förlorat sitt eget barn. «Nu får du ge mig bytingen,« sa han, «så ska jag bära den en stund.« – «Ånej, jag orkar nog,« sa hustrun, «jag vill inte, att du ska ha besvär med trolltyget.« – «Varför ska du vara ensam om att sträva med det?« sa han och tog ungen ifrån henne.197 198Just där bonden tog barnet, var vägen som allra svårast. Hal och slipprig löpte den fram vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att det knappt fanns plats på den för att sätta ner foten. Hustrun gick efter, och helt hastigt blev hon rädd för att det skulle hända mannen något, medan han gick och släpade på barnet. «Gå sakta här!« ropade hon, för hon tyckte, att han vandrade fram alldeles för fort och oförsiktigt. Strax därpå snavade han också och hade så när tappat barnet ner i avgrunden.199 200«Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade vi varit av med det för alltid,« tänkte hon. Men i samma ögonblick begrep hon, att det var mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan och sedan låtsa, att det hade skett av våda. «Ja, ja,« tänkte hon, «så är det. Han har ställt till allt det här för att skaffa bortbytingen ur världen, utan att jag skulle märka, att det var gjort med flit. Ja, det bästa vore ju också, om jag läte honom göra, som han vill.«201 202Återigen snavade mannen mot en sten, och återigen höll bortbytingen på att glida ur hans armar. «Ge mig barnet! Du faller med det,« sa hustrun. – «Nej,« sa mannen, «jag ska nog vara försiktig.«203 204I samma ögonblick snavade han för tredje gången. Han sträckte ut armarna för att gripa tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick tätt bakom honom, och fastän hon nyss förut hade sagt till sig själv, att det vore bra gott att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram, fick fatt i en flik av trollungens kläder och drog upp honom på vägen.205 206Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu fult och alldeles förvandlat. «Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla i skogen,« sa han vredgad.207 208Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad över att mannens vänlighet bara var låtsad, att hon hade börjat gråta. «Varför gråter du?« sa han hårt. «Det hade väl inte varit en så stor olycka, om jag hade låtit bytingen falla. Kom nu, annars blir det för sent.« – «Jag tror inte, att jag har någon lust att gå på marknan,« sa hon. – «Nåja, jag har allt förlorat lusten, jag med,« sa mannen och var enig med henne.209 210På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet, men då mötte han hennes blick, som vilade på honom svårmodig och ängslig. Han lade band på sig ännu en gång för hennes skull, och allt blev, som det hade varit.211 212Återigen gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården råkade i brand. Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd.213 214Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande hus. «Ett ville jag gärna veta,« sa han, «och det är vem som har vållat mig den här olyckan.« – «Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?« sa en dräng. «Han har ju i långliga tider hållit på med att samla ihop stickor och strå och tänt på dem både ute och inne.« – «I går hade han burit ihop en hög torra kvistar på vinden,« sa en piga, «och höll just på att sätta eld på den, när jag fick se honom.« – «Han har nog tänt på dem sent i kväll i stället,« sa drängen. «Ni kan vara säker på att ni har honom att tacka för hela olyckan.«215 216«Om han åtminstone ville brinna inne,« sa bonden, «då skulle jag inte klaga över att min gamla stuga har gått opp i lågor.« Just som han sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt på sina armar och kastade honom tillbaka in i huset.217 218Elden slog just då ut genom tak och fönster, och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade hustrun på mannen, likblek av förskräckelse. Sedan vände hon och skyndade in i huset efter barnet.219 220«Du kan gärna brinna opp, du med!« ropade mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i alla fall, och bortbytingen hade hon med sig. Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till henne, då hon kom ut. Hon gick bort till brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på hennes kjortelfåll, och satte sig sedan med ryggen mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä och somnade snart, men hon satt kvar, upprätt och vaken, och stirrade sorgset framför sig. En hel mängd människor skyndade förbi henne fram mot det brinnande huset, men ingen talade till henne. Alla tycktes finna henne så hemsk och avskräckande, att de inte tordes komma i hennes närhet.221 222Vid dagbräckningen, då stugan var nerbrunnen till grunden, kom mannen fram till henne. «Jag härdar inte längre ut med detta,« sa han. «Du vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan inte längre stå ut att leva samman med ett troll. Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.«223 224Då hustrun hörde orden och såg hur mannen vände sig bort och gick, tyckte hon, att det ryckte och slet i henne. Hon ville skynda efter honom, men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig, utan blev sittande.225 226Bonden begav sig rätt uppåt skogen och tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl den här vägen för sista gången. Men knappt hade han hunnit ett stycke uppåt höjden, förrän en liten pilt kom springande emot honom. Han var skön och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt, och ögonen lyste som stål. «Ack, sådan skulle min son ha sett ut, om jag hade fått behålla honom!« sa bonden. «En sådan arvinge skulle jag ha haft. Det skulle ha varit något annat än det svarta otyget, som min hustru har dragit hem till gården.«227 228«Goddag i skogen!« hälsade bonden. «Vart skall du ta vägen?« – «Goddag igen!« sa barnet. «Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta vart jag går.«229 230Men då bonden hörde rösten, blev han alldeles blek.231 232«Du talar, som folk av min släkt brukar tala,« sa han. «Och om inte min son vore hos trollena, så skulle jag säga, att det är du.« – «Ja, nu har ni gissat rätt, far,« sa gossen och skrattade. «Och eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag är på väg till mor.« – «Du ska inte gå till mor,« sa bonden. «Hon frågar inte efter varken dig eller mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en stor, svart trollunge.« – «Menar ni det, far?« sa gossen och såg fadern djupt in i ögonen. «Då är det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det första.«233 234Bonden kände en sådan glädje över barnet, att tårarna ville tränga fram. «Ja, stanna du bara hos mig!« sa han, tog gossen i sina armar och lyfte honom högt i luften. Han var så rädd för att förlora honom en gång till, att han vandrade vidare med barnet i famnen.235 236Då de hade gått ett par steg, begynte gossen prata med honom. «Det är väl, att ni inte bär mig så illa, som ni bar bortbytingen,« sa han. – «Vad menar du?« frågade bonden. – «Jo, trollkäringen gick på andra sidan klyftan med mig på armen, och var gång, som ni snavade och höll på att tappa bortbytingen, höll hon också på att falla med mig.« – «Vad säger du? Gick ni på andra sidan klyftan?« sa bonden och blev rätt betänksam. – «Jag har aldrig varit så rädd förr,« sa gossen. «Då ni kastade trollbarnet ner i klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om inte mor då hade varit ...«237 238Bonden började gå långsammare, under det att han försökte fråga ut gossen. «Du får lov att tala om för mig hur du har haft det hos trollena.« – «Det kunde vara svårt ibland,« sa den lille, «men bara mor var snäll mot trollungen, så var också trollkäringen snäll mot mig.«239 240«Brukade hon ge dig stryk?« frågade bonden. – «Hon slog inte mig oftare, än ni slog hennes barn.« – «Vad fick du att äta?« frågade fadern vidare. – «Var gång, som mor gav trollungen grodor och möss, fick jag smör och bröd. Men när ni satte fram bröd och kött för trollungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar. Den första veckan höll jag på att svälta ihjäl. Om inte mor då hade varit ...«241 242Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om och började gå raskt neråt dalen. «Jag vet inte hur det kommer sig,« sa han, «men jag tycker, att det luktar brandrök av dig.« – «Ja, det är inte så underligt,« sa barnet. «Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte mor då varit ...«243 244Bonden fick nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han stående. «Nu ska du säga mig hur det kommer sig, att trollena har gett dig fri,« sa han. – «Då mor offrade det, som var henne mer värt än livet, så hade inte trollena någon makt över mig mer, utan lät mig gå,« sa pojken. – «Har hon offrat det, som var henne mer värt än livet?« frågade bonden. – «Ja, det har hon väl, när hon lät er gå, för att hon skulle kunna behålla trollungen,« sa barnet. – – –245 246Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen. Hon sov inte, men hon kände sig som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig, och det, som skedde omkring henne, såg hon lika litet, som om hon hade varit riktigt död. Då hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta ifrån, och hennes hjärta började åter klappa. Livet vände tillbaka till henne. Hon slog upp sina ögon och såg sig omkring som en sömndrucken. Det var ljus dag, solen sken, lärkan drillade, och det tycktes omöjligt, att hon också denna vackra dag skulle behöva släpa på sin olycka. Men strax därpå såg hon de förkolnade bjälkarna, som låg runt omkring henne, och en mängd människor med svärtade händer och upphettade ansikten. Då visste hon ju, att hon vaknade upp till ett ännu sorgligare liv, än det gamla hade varit, men i alla fall hade hon kvar känslan, att hennes lidande nu hade kommit till ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen. Han låg inte i hennes knä, och han fanns ingenstans i närheten. Hade nu allt varit som förr, så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka efter honom, men nu kände hon på något sätt, att det var onödigt.247 248Hon hörde återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala stigen ner mot gården, och alla de främmande, som hade hjälpt till vid släckningen, sprang emot honom och omringade honom, så att hon inte kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade hennes namn, liksom för att hon skulle skynda till hans möte, hon som de andra.249 250Och stämman bar budskap om en stor glädje, men hon blev ändå sittande stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen stod hela människohopen runt omkring henne, och mannen skilde sig från de andra och gick fram och lade ett skönt barn i hennes armar.251 252«Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss,« sa mannen, «och det är du och ingen annan, som har räddat honom.«253 254 255 256 257 258EN HISTORIA FRÅN HALLAND259 260 261För omkring hundra år sedan fanns i södra Halland en gammal gård, som låg på en enslig plats nära kusten. Den var bebyggd med små låga och ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak, och själva storstugan var så urgammal, att den hade takfönster.262 263Gården hette Bredane. Den hade stora ägor, men det var endast trakten närmast omkring husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av ofruktbara flygsandsfält.264 265Gammalt folk visste att berätta, att runt omkring den ensamma gården skulle det förr i världen ha legat en hel by. Det hade varit på den tiden, då det fanns gott om träd i Halland, då det växte väldiga skogar av ek och bok ifrån havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då hade byn med sina ägor legat som på en uthuggning, och träden hade stått runt om och skyddat den. Men så hade skogen blivit borthuggen, inte bara den skogen, som stod närmast, utan all skog i hela trakten, ja, all skog i hela Halland.266 267Det sades, att bönderna i Bredane först skulle ha varit glada över att de hade lyckats göra sig av med skogen. De kunde nu lägga ut sina åkrar allt vidare, och de fick släppa ut boskapen på öppna vidder, där den lätt kunde vaktas. Det var en och annan, som klagade över att det aldrig var lugnväder, sedan träden inte längre tog emot blåsten, och andra jämrade sig över att de måste fara ända till Småland för att hämta ved. Men det fanns ingen, som var missnöjd på allvar. Ingen trodde, att det kunde ligga en fara i detta, att skogen var borta.268 269Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid havet, och de stora åkrarna sträckte sig ända ner till vattnet. Och nu sägs det, att några år efter att skogen var borthuggen, hände det en höst, att stormen rev upp ett par vissnade grästuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna låg fin, lätt sjösand. Den bestod nästan inte av annat än skal av musslor och snäckor, som hade blivit malda till finaste mjöl på havets stora kvarn, och den lyftes upp med vinden och började yra omkring. Sedan var det, som om vinden inte kunde lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt, sedan skogen inte mer höll kvar fuktigheten, och det rycktes bort av blåsten utan minsta svårighet. På så sätt kom allt mer och mer sand upp i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade omkring en stund och föll ner igen i hårda, vita drivor, ungefär som yrsnö.270 271Då bönderna i Bredane såg den där leken första gången, tänkte de intet ont om den. Men nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg närmast havet, var nersandade.272 273Det var bara ett tunt sandlager, och det tycktes inte vara till stort men för växtligheten. Men hela den sommarn blev ofantligt torr och blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort, krympte ihop till ingenting. Under den låg matjorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten upp hela skyar av den och förde bort dem. Men under det tunna jordlagret återigen låg den lätta sjösanden, finmalen som mjöl och redo att dansa om med vinden. Det gick så, att då sommarn var slut, hade stormen hela stora fält att leka med. Uppe i byn Bredane satt bönderna och såg hur den lyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot skyn, valsade runt med dem och kastade ner dem i drivor och småkullar, som den nästa dag flyttade och omformade.274 275År efter år sandade vinden ner allt flera fält, och bönderna fick allt mindre jord att odla. De förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och grävde diken, men ingenting tycktes hjälpa. Om de plöjde och harvade, var det, som om de hjälpte vinden att riva upp sanden, och om de lät jorden ligga i fred, blev den snart så översandad, att inte ett grönt strå kunde sticka upp.276 277Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna: det var ingen ände på den otrevnad den medförde. Den låg i drivor på dörrtröskeln, då man om mornarna öppnade stugdörren, den piskade en i ansiktet, då man gick ute, den rusade ner genom skorstenen och blandade sig i maten, och på vägar och stigar lade den sig i så djupa lager, att allt gående och åkande blev oändligt mödosamt.278 279Snart kunde invånarna i byn inte härda ut längre. Om några år rev ett par av dem ner sina hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje vår flyttade någon, och till sist fanns det bara en enda gård kvar av hela byn.280 281Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli länge stående mitt ibland flygsandsfälten. Men det blev den likafullt. Bonden, som ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill låta sig drivas bort. Det var inte därför, att han var så kär i trakten, att han inte kunde trivas någon annanstans, som han inte ville byta om boplats. Men han kunde inte tåla att bli tvingad att flytta mot sin vilja. Han ville hellre stanna, där han var, och kämpa med sanden.282 283Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som efter honom kom till gården, var av samma sinnelag. De ville inte höra talas om att sanden skulle tvinga dem att flytta gården, så länge som de kunde lyfta en spade för att mota bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade att föra, framför allt av den orsaken, att ingen lärde dem hur den borde föras. Ingen sade dem hur de skulle binda sanden för att förmå den att hålla sig stilla. De nöjde sig med att resa upp täta stängsel kring de åkrar, som låg närmast boningshuset, för att åtminstone kunna bevara dessa.284 285De där människorna frågade inte efter, att de måste leva i fattigdom för sin envishets skull. De satte detta, att inte låta sig drivas bort, högre än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar, som de förut hade ägt, hade de nu bara några få kor och en enda häst. Men så länge som de kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla sig kvar.286 287Något, som styrkte dem, var nog det, att det följde anseende med att föra en sådan strid. Folk tyckte om att se, att de inte lät sig fördrivas, och när bonden från Bredane gick fram i en folksamling, var det alltid någon, som vände sig om för att se efter den, som hade kraft att hålla ut bland flygsanden.288 289Men för hundra år sedan, då kampen mellan människan och sanden pågick som ivrigast, såg det på en gång ut, som om sanden skulle få övertaget. Bonden i Bredane dog plötsligt i sina bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig, var inte mera än femton år gammal, så att han kom under sin mors förmynderskap. Det var således hon, som nu skulle föra striden mot sanden, och fastän hon dittills hade skött sig väl, var det ingen, som trodde, att hon hade nog uthållighet för att övervinna en sådan fiende. Sonen hette Sigurd. Till utseendet bråddes han på modern, som var ljus och vacker. Han tycktes ha ett lätt lynne av naturen, men så länge som fadern levde, hade denne givit honom del av alla sina bekymmer, så att han hade blivit väl mycket nedtryckt och var alltför allvarlig för sin ålder. Han och modern var goda vänner. De var ense om att de skulle försöka att hålla sig kvar på Bredane och inte visa sig sämre än de förra ägarna.290 291Då bonden på Bredane hade varit död ett år, kom en ny dräng till gården. Sigurd hade inte sett drängen, förrän han kom vid höstflyttningen. Matmodern hade råkat honom på ett bröllop sommarn förut och hade genast statt honom utan att fråga sonen till råds. Drängen hette Jan. Han var lång och smärt, hade hår, som var starkt rött, blek hy och svarta ögon. Modern tog synnerligen väl emot honom. När han kom in, var stort flyttkalas anordnat: grynkaka, färskt bröd, nykärnat smör, ost, korv och brännvin. Det låg duk på bordet som på en helgdagskväll. Drängen åt ohyggligt mycket, och Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att han kom svulten till gårds. Både under måltiden och efteråt språkade han oupphörligt, munnen stod inte ett ögonblick stilla på honom. Han var mycket skämtsam, och både modern och tjänstefolket hade så roligt, att de ibland var som upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte med ögonen på hela kvällen, men han skrattade inte.292 293Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för att sköta om hästen, och då passade modern på att fråga Sigurd vad han tyckte om den nykomne. Sigurd visste, att modern skulle ha blivit mycket glad, om han hade svarat, att han var nöjd med honom, men det kunde han inte förmå sig till. «Är han inte en tattare?« frågade han i stället. – «Han!« sa modern. «Varför skulle han vara en tattare? Vet du inte, att alla tattare är mörklagda? Och den här har ju rött hår.« – «Ja, men han har silverknappar i västen.« – «Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en tattare,« sa modern och lät harmsen.294 295Under de följande dagarna gjorde Sigurd jämt sällskap med den nya drängen, och vad han än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka till att han var duktig att arbeta. Han var så flink, att han hann med mer på en dag än den förra drängen på fyra. Han var därtill så villig, att han företog sig mer arbete, än man väntade av honom. Det var inte nog med att han högg sönder veden i vedskjulet, han bar också in den i stugan. Det fanns en lucka på lagården, som i mångfaldiga år hade hängt snett på ett gångjärn, utan att någon hade lagt märke till det, men nu blev detta äntligen lagat. Han smorde gamla rostiga lås, satte gjordar på bryggkaren och stoppade noga igen hålen i gärdesgårdarna. Och allt arbete gick under skämt och glam. Det kunde inte nekas, att det hade blivit en mycket större trevnad i hemmet, sedan han hade kommit.296 297Det stod en gammal kaffekittel på en hylla i storstugan på Bredane, som inte på många år hade kunnat begagnas. En dag vände sig Sigurd till Jan och frågade om han inte kunde sätta den i stånd. «Det kan jag nog, om jag bara får se på den,« sa Jan. Husmodern tog då ner den från hyllan och räckte den till Jan, men med detsamma gjorde hon ett litet tecken till honom. Jan tog av locket och tittade ner i kitteln, men satte den genast ifrån sig. «Den här ska vi passa på att få lagad, när det kommer några tattare dragande förbi,« sa han. «Det är inget fel med den, bara den blir förtennad.« Sigurd kände en stor lättnad vid dessa Jans ord. Han visste, att alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte förstod sig på den konsten, så hörde han väl inte till deras stam. Det var nog så, att gossen inte hade kunnat undgå att fästa sig vid drängen, och han var glad, att Jan inte var någon tattare, så att han kunde få stanna kvar på gården.298 299Men om ett par dagar blev Sigurd återigen orolig. Matmodern hade talat om hur mycket präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom, och då hade Jan tagit fram en fiol och börjat spela. Först hade han spelat trögt och osäkert, som om han inte skulle vara mycket hemma i konsten, men med ens kastade han huvudet tillbaka, ögonen började glänsa, och stråken for med fart och kraft över strängarna. Det visade sig, att han var en mästerspelman. När han kom rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla sig stilla, utan började dansa. Sigurd däremot satt orörlig och bara lyssnade. Han hade knappt hört någon god spelman förut, och han blev så glad åt musiken, att han bara ville hålla sig stilla och suga in tonerna i öronen. Men medan han satt och lyddes som bäst, hände honom något besynnerligt. Det var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar och störde honom i njutningen. Han såg för sig ett sådant där tattarfölje, som brukade draga fram genom landet. Det kom inkörande på deras gård: ett par stora vagnar, som bara tycktes vara lastade med trasbylten, och som drogs av eländiga, utsvultna hästar. Med vagnarna följde långa, magra karlar med ansikten fulla av skråmor och ärr, fula, gulhyade kvinnor och en oändlighet av svartögda ungar, som sprang omkring överallt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade inte varit hemma, då de kom, och modern hade de skrämt och tvungit att ge dem allt, vad de begärde. Hon hade måst ge dem mat, brännvin, hö, ull och kläder, så att när de äntligen drog sin väg, hade huset varit som utplundrat. Och allt detta kom han ihåg nu, då Jan spelade. Han sökte komma ifrån det, men det var något i spelet, som påminde honom om de gälla, skrikiga skojarrösterna.300 301Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan, där modern satt och spann. «Nu ska jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,« sa han. – Modern lutade sig litet framåt, men hon upphörde inte att spinna. «Nej, vad du säger!« svarade hon. «Det var en märklig nyhet.« Det var något i hennes ton, som om hon gjorde narr av honom. «Det kom en vagn, full av tattare, körande förbi just nu, då Jan och jag stod på gården. De ropade till Jan, och han svarade dem.« – «Det är då väl inte förbjudet att tala med tattare,« sa modern och lät ganska ointresserad. – «Nej, men de ropade till honom på tattarspråket, och han svarade. Jag kunde inte förstå ett ord.« – «Och nu menar du väl, att eftersom Jan förstår tattarspråket, så är han själv en tattare,« sa modern med den sorglösaste ton i världen och utan att upphöra med arbetet. – «Tror du inte det också?« sa gossen.302 303Han blev förundrad över att modern tog detta så lugnt. «Blir du inte tvungen att skicka honom bort från gården?« frågade han, för han hade alltid hört, att det var omöjligt att ha en tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns förtvivlan den där gången, då tattarna hade varit där och han fann huset utplundrat vid hemkomsten. «Jag trodde, att den här gården var nog hemsökt redan förut,« hade han sagt. «Jag trodde, att det var nog med sanden, ska nu tattarna också komma över oss?«304 305Längre fram på kvällen hade fadern ropat Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan sina knän och börjat tala med honom om tattarna. «Kom ihåg vad jag säger dig,« hade han sagt, «och glöm det aldrig! Du ska akta dig för att ha något att göra med tattare, för de är inte som vi andra, och de blir aldrig som vi. De har något vilt i sig, så att de inte kan förmå sig att bli boende under tak, utan jämt ska de stryka omkring på landsvägen. De kan inte bli så pass tama, att de kan göra ordentligt arbete, utan de vill leva av hästbyte och kortspel, när de inte tigger eller småstjäl. Och kommer en tattare så långt, att han arbetar, så ska du aldrig se, att han gör något nytt, utan han vill bara flicka och lappa på det, som är gammalt.«306 307Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han var, då han sade detta. Han hade varit högtidlig, och orden hade fallit tunga och hotfulla. «Kom ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare, för de är inte av vår stam, och de vill alltid svika oss. De är mer i släkt med troll och strömkarlar än med oss. Det är därför, som de är bättre spåmän och spelmän än vi andra, men det är också därför, som de aldrig kan bli ärliga, kristna människor. De är lika trollena också i det, att de gärna smyger ner till bygden och smiskar och ställer sig in, så att de får tjänst hos oss bönder och blir gifta med våra döttrar och kommer åt våra gårdar. Men olycklig den, som får en sådan i huset, för alltid tar trollet hos dem ut sin rätt. De må sträva emot aldrig så mycket, så slutar de med att förstöra och förskingra och bringa elände över alla, som har trott på dem.«308 309Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte på detta. Hon var också tyst och dröjde med att svara honom. «Det är väl bäst, att ni låter Jan flytta, så snart som det går an,« påminde han en gång till. – Nu upphörde modern med arbetet, lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen. «Det gör detsamma, vad Jan är av för ätt,« sa hon. «Jag ska gifta mig med honom. Nästa fredag far vi till prästen och tar ut lysning.« – Sigurd blev som is, men vad som nu närmast sårade honom, var, att han hade blivit hållen utanför, att modern hade bestämt allt utan att fråga honom om hans tycke. «Om ni redan har allt klart er emellan, så är det inte värt, att jag säger något mer,« utbrast han och vände sig för att gå ut.310 311Men då han slog upp dörren, stod han ansikte mot ansikte med drängen. Jan kom in i rummet med något förfärligt mörkt och dystert över sig. Den hopplösaste smärta låg utbredd över hans ansikte.312 313«Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort härifrån, därför att jag är en tattare,« sa han och gick fram till matmodern med utsträckt hand liksom för att bjuda farväl. «Det blir väl inte annat för mig än att ta till landsvägen igen.« – «Du behöver inte bry dig om Sigurd,« sa matmodern. «Jag har sagt honom, att vi ämnar oss till prästen för att ta ut lysning.«314 315«Det är inte att tänka på,« sa drängen. Han sjönk ner på en bänk, som om han inte hade kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på golvet och satt och slog luvan mot handen. «Det tjänar ingenting till att söka komma lös ur det,« sa han. «En må göra det bästa en förmår, en må arbeta till blods, så blir en ändå alltid stött tillbaka. Den, som är av bondeätt kommen, han kan aldrig förstå vad det vill säga att inte ha något annat arv än skojarvagnen. Det finns ingen räddning för mig, utan jag får omigen börja leva av att byta hästar och förtenna.«316 317Nu gick matmodern fram till drängen. «Jag har sett hur du har bjudit till,« sa hon. «Jag tror, att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att han är så storsinnad, att han litar på dig.« – «Nej, det är inte att begära,« sa drängen. – «Men i alla fall är det jag, som har att befalla här än så länge,« fortfor matmodern. – «Det kan aldrig hända, att jag stannar här en dag mot Sigurds vilja,« svarade Jan. «Gården är ändå hans, och det skulle bara bli söndring mellan er och honom, om jag bleve kvar.«318 319Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan hade sagt detta. Sigurd förstod, att modern nu väntade av honom, att han skulle be Jan stanna, och han var själv så rörd över hans ord, att han var mycket benägen för att göra detta. Men så kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det uppstod sådan strid och oro inom honom, att han ingenting förmådde säga. Han skulle vilja veta om det inte kunde finnas en ärlig och duglig karl också bland tattarna, och om inte Jan var en helt annan man än alla de andra.320 321Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upphört att slå med mössan och satt och stirrade framför sig med dystra blickar, som om han såge ut över ändlösa vidder av olycka.322 323Det blev modern, som bröt tystnaden. «Jag vet vad det skulle ha blivit för en man av dig, om du hade fått stanna här hos oss,« sa hon. «Och jag vill inte, att du ska ner i eländet igen. Därför vill jag följa dig, om du går.« – «Det får ni aldrig!« ropade drängen raskt. «Skulle ni dra omkring som skojarkäring, ni, som har varit bondhustru!« – «Det får jag finna mig i, om du inte tycker, att du kan stanna här.« – «Nej, detta går jag aldrig in på!« utbrast drängen. «Tack för att ni vill det! Men inte ska jag dra er med mig i olyckan.«324 325Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte utan, att han började blygas över sig själv. De andra två var färdiga till allt, vad som vackert och ädelt var, medan han stod och var hård och misstrogen!326 327Äntligen steg tattarn upp, gick fram till Sigurd och bjöd honom handen. «Farväl, Sigurd!« sa han. «Du ska inte tro, att jag är ond på dig. Du har nog hört så mycke dåligt om oss tattare, att jag förstår, att du inte kan tro gott om någon av oss.«328 329Sigurd räckte honom inte handen, inte heller sade han något. Han var nu så överväldigad av de andras ädelmod och så skamsen över sin hårdhet, att han kände, att han i nästa ögonblick skulle brista i gråt. Men det ville han inte att någon skulle se, utan han sprang på dörren. Redan ute i förstun kom gråten över honom, så att han stortjöt.330 331Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst. Han satt på ekbrädan framför förstudörren utan att ta sig något före. Jan gick och sysslade på gården, och gossen följde honom med ögonen, men gick inte fram till honom. Jan ropade honom till sig och talade vänligt och skämtsamt till honom, som han brukade. Sigurd blev glad, och sedan följde han med honom hela dagen. Modern var också god mot Sigurd, men han tycktes inte sätta så mycket pris på det. Han var en av dem, som inte kan älska mer än en i sänder, och all kärlek, som han förut hade hyst för modern, hade han överflyttat på Jan.332 333Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig emot giftermålet, utan lysning blev uttagen och bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett stillsamt bröllop. Endast de närboende var inbjudna och ingen enda av Jans släkt. Jan själv var mycket allvarlig, var inte tillsammans med ungdomen, utan satt och talade förstånd med de äldre karlarna. Folk började tro gott om honom, och på vägen från bröllopsgården sade några, att det kanske ändå vore möjligt, att en tattare kunde bli en ordentlig och skötsam man.334 335När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och Sigurd en dag att gräva en ny brunn. Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på flera olika jordlager, överst låg en tunn skorpa av matjord, därunder låg ett lager sjösand och under detta grovt grus och lera. Ibland stötte de på gamla knivblad och nycklar, som hade blivit nerbäddade i jorden för många år sedan. Alltsom arbetet fortgick, blev de allt gladare åt det. De grävde ivrigt för att få se vad de härnäst skulle finna och skämtade med varandra om att de nog torde kunna råka på både guld och silver. När de hade kommit ett par alnar djupt, stötte de omigen på sjösanden, och under denna fann de en ny sorts lera. Så fort Jan såg den, gav han till ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som han klämde mellan fingrarna. Till sist smakade han också på den. «Var det inte det jag sa, att vi skulle finna guld!« utbrast han. – «Vad är det då, som du har funnit?« frågade Sigurd. – «Jag ska ingenting säga, förrän jag har blivit säker på min sak,« svarade tattaren.336 337I detsamma kom hustrun och ropade på Jan. «Du får komma opp och hjälpa mig, Jan!« sa hon. Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar av det vanliga slaget hade kört in på gården. De mörklagda karlarna med ansiktena märkta av många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och de skrikande, påflugna barnen var också med. Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte, att också Jans ansikte förmörkades.338 339«Kan du inte köra bort dem, Jan?« frågade hustrun med bekymrad röst. – «Det kan jag väl inte,« sa Jan och skrattade. «Det är ju far och mor och syskona mina, som är komna för att se hur jag har det.«340 341Han hoppade upp ur gropen och gick fram till de nykomna. Det var ännu en viss tveksamhet över hans hållning, men ju närmare han kom de sina, desto fortare gick han, och när han stod mitt ibland dem, slog han ut med armarna och ropade högt som en, som har kommit ut ur ett fängelse. Han blev så yr av glädje, att han företog sig alla möjliga galenskaper. Han sprang med ett hopp upp på den ena hästen, stod och balanserade på hästryggen en sekund och for så ner igen. Han började brottas med den äldsta av sina bröder, och ögonblicket därefter var han inne i barnflocken, kastade sig på marken och tumlade om med alla de vilda ungarna.342 343Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde nästan ingenting annat än spelade fiol. Det var stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv, utan han spelade. På kvällen blev det dans, och Jan dansade med, men spelade likafullt.344 345Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa om de andra tattarna som förr, men han kunde inte stå emot lusten att se på Jan och höra honom spela. Och ju längre han lyssnade, desto lättare och bekymmerslösare kände han sig. För allra första gången i sitt liv började han förstå, att det kunde vara roligt att leva. Alltid hade det legat och tyngt ner honom, det där, att han skulle kämpa med flygsanden, han liksom förfäderna, att han skulle hålla gården vid makt, han som de. Men det var ju inte att glömma gården, att man någon gång kände sig glad.346 347Det föll sig sedan så besynnerligt, att TattarJan aldrig kom att fortsätta med grävningen av brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var resta, lade han sig att sova, och då han vaknade fram på eftermiddagen, stod ett bud där från den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan, att han skulle komma och hjälpa honom. Han höll på att fira bröllop åt sin dotter, men den spelmannen, som han hade bådat, hade blivit sjuk, och nu hade han huset fullt med folk, som bara längtade att få dansa, men ingen spelman. Jan följde med och Sigurd också. De var borta i tre dagar. Då de kom hem igen, var de trötta och håglösa och hade inte lust att börja något arbete. Sigurd hade dansat och druckit, lekt och skämtat. Han gick omkring alldeles yrvaken och kunde inte komma ifrån sin förvåning över att livet hade sådana härligheter att bjuda på.348 349Det såg ut att vara förutbestämt, att var gång, som de talade om att börja gräva brunnen, skulle det komma främmande. Som oftast var det någon av Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla tattare, som fanns i Halland, och alla gav han ett så gott mottagande, som det var honom möjligt. Det tog hårt på förråden i visthus och kornbod, och då Jan var ensam med Sigurd och hustrun, klagade han över att hans eget folk bragte honom till tiggarstaven. Men då de kom, tvekade han aldrig att på bästa sätt undfägna dem. Ibland lockade de honom att spela kort, och en gång lyckades det en tattare att spela av honom en ko. Till hustrun och Sigurd sade han, att han hade sålt kon, men de fick veta av andra hur saken förhöll sig.350 351Kon var ju Sigurds, liksom hela egendomen, och när han fick veta, att Jan hade spelat bort den, blev han mycket uppretad. Denna händelse tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han såg hur det stod till på gården.352 353Bredane var ju redan förut så fattigt, att det fordrades den största sparsamhet för att kunna leva där. Men än fattigare hade det blivit under Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela sista året hade gått i en dröm. Nu såg han hur nersandade fälten hade blivit. Det fanns knappt en åker kvar, som dugde att odlas. På våren hade Jan sått i nakna sanden, och bara några enstaka strån var uppkomna. Hela Sigurds fädernearv höll på att gå till spillo.354 355Sigurd gick in i storstugan för att tala med Jan, men Jan stod och spelade, och Sigurd kom sig inte för att avbryta honom, utan satt med tungt hjärta och lyssnade. Som alltid blev han så småningom lugnare till sinnet, då han hörde Jan spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv, som de hade fört, innan tattarn kom i huset, och han undrade om han nu själv ville börja om det på nytt.356 357Helt hastigt avbröt sig Jan mitt i spelet «Säg mig nu en sak, Sigurd!« sa han med ovanligt mild röst. «Vill du, att jag ska gå min väg och lämna dig och det, som ditt är, i fred?« Sigurd blev alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt på hur han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han kunde ingenting svara. «Säg bara ett ord, om du vill bli av med mig!« sa Jan. – Då kände Sigurd, att hjärtat drog sig samman vid tanken på att Jan och han skulle skiljas. «Nej, jag vill nog, att du ska bli kvar,« sa han. – «Ställ då inte mig till svars för hur det kommer att gå med din arvedel«, sa Jan, «för detta, som jag nu erbjöd mig att göra, var ärligt menat.«358 359Det dröjde inte heller så länge, innan den dagen kom, då Sigurd måste draga ut med tattarvagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset, intet tjänstefolk i stugan, ingen ko i lagården. Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och en häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av med. Den dagen, då de inte hade något mer att leva av, spände Jan hästen för vagnen och lastade den med grytor och pannor, gamla täcken och kuddar och med sina förtennarverktyg. Till sist ropade han på hustrun. Hon kom ut med ett litet barn på armen och satte sig på lasset.360 361Sigurd hade inte tagit någon del i alla förberedelserna. Han satt och såg på, hur de andra gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur stället. «Hur det blir, ska jag inte vika från gården,« tänkte han. «Om jag än ska svälta ihjäl här, så nog ska jag bli kvar till det sista.«362 363Jan och modern tycktes också taga för avgjort, att han skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord om att han skulle följa med. Men alltsom stunden för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare på Sigurd. Han lät dem ändå säga farväl och fara från gården, utan att han rörde sig. När vagnen körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa med all styrka över Sigurd, och han grep med händerna om bänken för att hålla sig kvar och inte skynda efter. I detsamma vände sig Jan om än en gång och såg på Sigurd. Sigurd reste sig upp, och då Jan märkte detta, började han vinka åt honom. Och med ett par långa språng var Sigurd framme vid vagnen och uppe i den.364 365Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år på hans resor genom landet. De färdades vanligen så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid lasset, men hustrun och barnet åkte. Då de kom i närheten av en gård, höll de stilla vid vägkanten. Sigurds mor gick då fram till gården för att tigga mat och säd och för att fråga om det fanns några kopparkittlar, som behövde förtennas, men karlarna stannade kvar vid lasset. Svårast var det för dem att få tak över huvudet till natten. Ofta blev de tvungna att sova under bar himmel, men snart nog vande de sig också vid detta. Varhelst det hölls en marknad, om det så var djupt inne i Småland eller längst nere i Skåne, passade de på att vara med om den. Där träffade de samman med hela skaror av det övriga vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om i sus och dus flera dagar. Jan drack mycket under sådana marknadsdagar, och Sigurd kom också i vana att dricka. Vid jultiden, då det blev kallt på allvar, brukade de upphöra med kringströvandet och vände om till Bredane. Där stannade de, så länge som det fanns något kvar av de matvaror, som de hade tiggt samman under resorna. Sedan drog de ut igen.366 367Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, alltsedan det hade kommit in i Sverige, och Jan begärde inte bättre än att få fortsätta därmed. Han sade nu gång på gång, att det hade varit en dårskap av honom att försöka bli bofast. Han måste vara fri, han måste när som helst kunna draga vart han behagade.368 369Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle ha varit nöjd, och som om vänskapen mellan honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns dock tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en inre oro. Han drack mycket, men inte som den, som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit retlig, och den minsta anledning kunde försätta honom i häftig vrede.370 371Medan de drog fram och tillbaka genom Halland, träffade de ofta på stora flygsandsfält, och då kom Sigurd alltid i tungt lynne. En dag, då de färdades över ett sådant där ofantligt sandfält, sade Jan: «Här fanns det skog förr i världen. Det har jag hört min far berätta. Det är märkvärdigt, att allt har kunnat bli så ödelagt.« – «De har väl gått sin väg och lämnat allt vind för våg, de, som borde ha kämpat mot sanden,« svarade Sigurd bittert. – «Menar du det?« sa Jan raskt. «Då vill jag säga dig, att du kan gå hem och ösa bort sanden från dina åkrar, när du vill. Det är ingen, som håller dig kvar här.« – «Du vet nog, att jag inte kan gå hem och arbeta,« genmälde då Sigurd. «Jag är snart lika god tattare, jag, som du. Jag tycker om brännvin och kortspel, och jag vill ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du har velat ha mig.«372 373En annan dag hade de kommit att följa en väg, som löpte fram i randen av ett stort sandfält. Här hade man gjort försök att binda sanden, och en mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av dessa växte tätt vid vägkanten, och då Jan gick förbi den, sparkade han upp den med foten. «Vad är det du gör?« sa Sigurd med skarp röst. Han rynkade pannan och såg ut, som om han hade lust att kasta sig över tattarn. – «Jag sparkar omkull den här plantan, och jag skulle ha lust att sparka omkull alla de andra också,« svarade Jan. – «Vad kan det göra dig för en glädje?« frågade Sigurd. – «Jag kan inte säga dig vad det beror på,« sa Jan, «men i de länder, där det finns stora, nakna fält och stora, öppna hedar, där trivs tattarna. Men där bonden går fram och sår och sätter, där kan vi inte härda ut i längden.« – «Det kan så vara,« sa Sigurd, «men nu ska du ändå sätta ner den där tallplantan i jorden igen.« Jan tycktes knappt förstå hans mening. Han stod bara och stirrade. «Sätt ner den! Eljest ska det bli en annan dans för dig den dag, då jag blir myndig,« skrek Sigurd. Jan böjde sig och satte ner plantan. Då han reste sig, såg han på Sigurd med en lömsk blick, men han sade ingenting.374 375Det var mycken undran bland Sigurds grannar över att han, som var av så god ätt, kunde hålla ut bland tattarna, och många väntade, att han skulle skilja sig från dem, då han äntligen bleve myndig. Men om detta hade varit meningen, kom det aldrig till utförande, för på själva myndighetsdagen blev han häktad för stöld. Han och Jan och modern var ute på de vanliga strövtågen, och på morgonen hade Jan väckt Sigurd och bett honom, att han skulle köra vagnen den dagen, därför att Jan skulle spela till dans på ett gille. «Om du inte kör alltför fort, ska jag nog hinna opp er i morgon bittida,« hade han sagt.376 377Sigurd gick och tänkte på mångahanda den dagen, medan han drog framåt vägen. Förut hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända om hem och ta upp sin fars gärning, bara han bleve myndig, men nu kände han, att han inte hade kraft till det. Hela egendomen var nu nersandad, inte en fotsbredd jord var bar, och omkring boningshuset låg sanddrivorna långt uppåt väggarna. Han förstod knappt vad han skulle uträtta därhemma. Vad tjänade det till att kasta bort arbete på det, som var lönlöst?378 379Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården åt sitt öde, förrän han blev anropad av ett par främmande karlar. Han höll stilla, och de gick fram och betraktade hans häst. Det var en ny häst. Jan hade kommit med den förra kvällen och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av en bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att hästen var stulen, och Sigurd, som gick och körde den, blev häktad som hästtjuv.380 381Sigurd blev inte synnerligen orolig för anklagelsen. Han kunde kalla fram en hel mängd folk till vittne på att han inte hade varit i Frillesås dagen förut. Han följde med i häktet utan motstånd och var viss om att han skulle bli frikänd, så snart målet kom före på tinget.382 383Den förste Sigurd såg, då han trädde in i tingssalen, var Jan, som satt där mitt ibland en hel skara tattare. «Jan har kommit hit med dem för att hjälpa mig,« tänkte han, för han visste, att alla dessa karlar hade reda på var han hade varit hela den dagen, då stölden hade skett. Men då sedermera vittnena ropades upp och började avlägga vittnesmål, visade det sig, att den ene efter den andre hade sett honom på vägen till Frillesås, ja, till och med framme vid byn. En del hade mött honom mitt i natten, då han hade kommit farande med den stulna hästen.384 385Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade hela tiden, att han på ett eller annat sätt skulle gripa in och göra slut på osanningarna. Men Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick Jans ansikte ett uttryck av den djupaste grämelse. En gång möttes deras ögon, och då såg Jan på Sigurd så, som en god far ser på en vanartig son, som har kommit på villovägar.386 387Då Sigurd mötte den blicken, blev han först som förstenad, men snart började ett småleende leka på hans läppar. Han hade sett, att allt, som stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som hade satt in honom, och att det var Jan, som styrde om, att han blev dömd.388 389Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick allt detta klart för sig, spred sig en glädjekänsla genom hela hans varelse. Han förvånade sig över sig själv, som kunde känna det så. Han förstod, att han skulle bli dömd till flera års straffarbete, men han kände sig som en, som återfår friheten.390 391Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev ensam där, visste han, att han helt plötsligt hade blivit en annan människa. I det ögonblicket, då han hade sett Tattar-Jan in i själen och uppdagat, att han innerst inne var falsk och hård, blev han löst från många års förtrollning. Han hade varit under en annans välde, och det var glädje i hans själ över att den nu fick bli fri igen. Men på samma gång, som han på detta sätt vaknade upp, såg han också sig själv sådan, som han hade blivit, och en stor förfäran grep honom därvid.392 393Då Sigurd nästa gång fördes inför rätta, sökte han knappast att försvara sig. Sak samma, om han var oskyldig till häststölden! Han kände sig ändå som en stor brottsling. Han var i den sinnesstämningen, att han tyckte om att lida. Och han var också nöjd med att han på detta sätt blev skild från allt det gamla, från allt, som hade lockat och frestat.394 395När domen föll, tänkte han knappt på vad den innebar. Han stod i samma ögonblick och dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var förfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopplöst det än kunde synas.396 397Det kom också verkligen en dag, då Sigurd vände om till hemmet och började arbetet. Han inrättade sig så, att han på vintrarna drog ner till Skåne som tröskare, och på våren vände han om hem med så mycket livsmedel, att han kunde stanna på Bredane till nästa höst.398 399Han sökte att plantera strandråg och tall för att binda sanden, hade ingen stor framgång, men arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig att göra.400 401En dag kom han att tänka på att det skulle vara gott att ha en brunn i närheten, och han började gräva en sådan ungefär på samma ställe, där han och Jan en gång hade arbetat. Då han hade kommit ett par alnar djupt, träffade han på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i Skåne vad märgel duger till, och fastän han numera var en mycket stillsam man, blev han yr av glädje.402 403Nu visste han inte bara hur han skulle få makt med sanden, utan också hur han skulle göra den fruktbärande. Nu var det slut med straffarbetet, nu vidtog ett arbete i hopp och glädje. Han såg sig redan i tankarna som ägare till en stor, rik gård.404 405Med ens mindes han nu hur han och Jan hade arbetat för att gräva en brunn, och att Jan då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han hade funnit guld.406 407«Han visste detta med märgeln, han visste det hela tiden!« tänkte Sigurd. «Och han valde att dra omkring som en tiggare framför att stanna hemma och arbeta och göra oss alla rika!«408 409Men denna tanke väckte inte hat eller bitterhet hos honom, utan bara ett stort medlidande. Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka eller handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom. Om det lände till lycka eller olycka för honom själv och för andra, så måste han dock vara sådan, som naturen hade danat honom.410 411________412 413 414 415 416 417GAMMAL FÄBODSÄGEN418 419 420Det var en valljänta, som stod i en fäbod och höll på att göra ost. Hon hade båda händerna nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon förmådde, för att få vasslan ur osten.421 422Bredvid henne på spisen stod en stor gryta, som var full av vassla. Den puttrade och porlade, och flickan tyckte, att den var som ett sällskap i den djupa ensamheten. Vallpojken var borta i skogen med korna, och jäntan, som hon hade haft till hjälp i fäboden under sommarn, hade för ett par dar sen dragit hem med en del av boskapen. Med rätta skulle hon ha varit nerflyttad till bygden, hon också. Hösten var redan kommen, och alla andra fäbodar var utrymda, men så hade hon blivit tvungen att stanna kvar i skogen, därför att den bästa kon hade fördröjt sig med kalvningen.423 424Medan hon stod och lyssnade på grytan, tyckte hon, att den helt plötsligt bytte om ton. Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den orolig och klagande. Det var alldeles, som om den skulle vara missnöjd med något.425 426«Vad är det åt dig?« sa hon, som stod och klämde på osten. «Står du inte stadigt på dina ben, eller har du inte nog bränsle under dig?«427 428Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan tycktes ha det riktigt bra på spisen. Ja, någon spis var det nu inte, utan bara en stor häll, som vilade på några mindre stenar, men hon brukade i alla fall kalla den så.429 430Det är ett långsamt arbete att klämma ihop en ost. Och som flickan just inte hade något annat att tänka på, kom hon återigen att stå och lyssna på grytan. Alltjämt lät det, som om den hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade sig.431 432«Kära då, en så’n låt har det inte varit i dig på hela sommarn,« sa flickan och skrattade. «Det är visst inte till lags åt dig att vara lämnad kvar i skogen, sen det mesta av det andra fäbodstället, både folk och redskap, har flyttat ner till bygden.«433 434Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och sorlade ettrigt och argt, och med ens kom fäbodjäntan på den tanken, att den var lik gammalmora hemma vid gården, som jämt gick och varnade och rättade och förargade sig över att ingen frågade efter vad hon sade.435 436Hon brast i skratt på nytt.437 438«Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var annat att göra, när bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta’na i var stund,« sa hon. «Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir så pass, att den kan stå på sina ben, så ska vi ge oss av.«439 440Men grytan kom inte i bättre humör fördenskull. Den höll på och gnällde om de långa, mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet, om höstblöta stigar och om kor, som villade bort sig i dimman eller sjönk i kärren.441 442«Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten,« sa jäntan till sist och var nu så inne i detta, att det var den gamla matmodern, som hon talade till, att hon inte längre duade grytan. «Ni vet nog, att jag inte var så värst glad åt att stanna ensam i skogen, och ni vet också för vems skull det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita mer på mig än på det andra tjänstefolket.«443 444Men från grytan kom bara dån och oväsen.445 446«Nu har hon gått igenom allt det andra,« sa fäbodjäntan, «nu talar hon om trollena. Det kan jag höra på låten.«447 448Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen brukade passa på att flytta in i fäbodstugorna, så snart som folket hade rymt ut dem om hösten. Det var ju inte att undra på. Där hade de det bättre på alla sätt än i stenrös och rishögar, där de annars brukade hålla till. Men hon hade ingen rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så mycket vett, att de höll sig borta, så länge som människor och boskap ännu fanns kvar på fäbodvallen.449 450Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen gammalmoras egen röst, som ville pränta in hos henne hur farliga troll det fanns i den här skogen. För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen stannat kvar efter de andra på fäbodvallen för att vänta på en ko, alldeles som hon själv nu. Men en aftonstund, då hon var ute i inhägnaden för att mjölka, hade hon hört ett högt rytande från ett berg, som låg ett stycke i norr om betesmarken. Det kom tillbaka gång på gång, och till sist hade hon uppfattat följande fråga:451 452 453 454 455 456«Du, Trillibacken,457 458när får du flytte ’tur stacken?«459 460 461 462 463 464Gammalmora förstod strax, att det var trollet i Norrfjället, som frågade ett annat troll, som bodde i en myrstack, när det skulle flytta in i någon av stugorna. Och hon lyddes noga efter svaret för att få veta vilken av fäbodarna det gällde. Och ganska rätt! Hon hörde hur Trillibacken svarade liksom ur en djup grop. Det var inte lätt att förstå honom heller, för trollen ha sådana rytande och skrovliga röster, så en har svårt att få tag i orden mellan alla de andra ljuden. Men hon kom underfund med att han sade så mycket som så:465 466 467 468 469 470«Koa ha int’ bure,471 472Sigrid ha int’ fure.«473 474 475 476 477 478Sigrid, det var just hon själv, det, gammalmora. Nu lyddes hon ännu ivrigare efter nästa rop. Då fick hon höra hur det första trollet undervisade det andra:479 480 481 482 483 484«Riv’a med klör’a,485 486stek’a på glör’a!487 488Sjutton års jänte, frisk å fet,489 490smaker bättre än fjolårs get.«491 492 493 494 495 496Härav förstod gammalmora, att det var trollens mening att steka och äta henne, och den, som inte stannade längre ensam i fäboden, det var hon, det. Hon hade gett sig av hemåt med boskapen redan samma natt.497 498Därhemma på gården hade alltid tjänstefolket svårt att hålla sig allvarsamma, när gammalmora talade om trollen, som ville steka henne. Men nu, då fäbodjäntan stod i ensamheten och tänkte på äventyret, gick det en rysning genom henne.499 500«Gud tröste oss!« sa hon till grytan. «Jag tror, att ni står och skrämmer opp mig.«501 502Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö, för hon hörde steg utanför på fäbodtunet.503 504Det fanns inte en människa i skogen mer än hon och vallpojken, och han var långt borta. Nu var det väl ändå ett troll, som kom.505 506Men ett troll var det inte, som ryckte upp dörren och klev över tröskeln, utan nog var det en människa, om nu detta skulle vara bättre. Det var en stor, lång karl med orett hår och vilt skägg. Inte ett vävt stycke tyg hade han på sig, utan skogen hade släppt till hela utstyrseln. Björnen hade gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren luvan och björken näversockorna.507 508Han hade ett långt spjut i handen, och det släpade han med sig in i stugan. Inte färre än tre knivar satt instuckna i björnpälsen.509 510Flickan såg strax, att detta var en av de illgärningsmän, som levde fridlösa i skogen. Någon farligare kunde hon inte ha råkat ut för. Detta var annat slag än den där Trillibacken, som hade velat äta upp gammalmora.511 512Där stod hon i den trånga boden, som bara hade en enda liten glugg och inte mer än en enda dörr, och kunde inte komma undan. Tankarna flög hit och dit, och det föll henne in, att rövarn kanske hade lust, han som trollen, att bo under tak om vintern, och att han hade kommit dit för att se efter om fäboden var utrymd. Men han kunde nog också ha ett farligare ärende. Det enda, som jäntan hade klart för sig, var, att hon inte fick ropa eller be om förbarmande eller visa sig rädd, för då blev sådant där folk rent oregerliga.513 514Hon böjde sig därför över osten och arbetade av alla krafter som förut utan att se upp. Men hon hörde hur karlen kom tassande fram till henne, och rätt som det var, stack han fram en stor, ful, hårig hand, som höll hårt om skaftet på en lång kniv.515 516«Har du sett vassare kniv?« frågade han i detsamma med en sådan där skämtsamhet, som en katt brukar visa mot en råtta, som han vet att han har helt och hållet i sitt våld.517 518Hittills hade fäbodjäntan bara varit rädd, men nu blev hon ond också, och det var visst detta, som gjorde, att hon med ens fann på ett sätt att försvara sig. Hon grep efter öskaret, som hon hade använt för att hämta upp osten ur grytan.519 520«Har du känt hetare vassla?« ropade hon tillbaka och slängde en hel skopa kokande vätska rätt i ansiktet på skogsströvarn.521 522Kniv och spjut föll ur händerna på honom, och han raglade baklänges, tills han fick stöd mot väggen. Där blev han stående med båda handbakarna tryckta mot ögonen och uppgav vilda tjut.523 524Jäntan tog hastigt upp kniven och stack den innanför kjortellinningen. Hon stannade kvar bredvid grytan, eftersom hon insåg, att den var hennes bästa värn och försvar.525 526Hon hörde tyst på hans tjutande en stund, men då det inte tycktes ta någon ända, sade hon helt lågt:527 528«Om du inte tiger och går din väg, så ger jag dig en skopa till.«529 530«Hjälp, hjälp, hjälp!« skrek då karlen i högsta förfäran. «Hjälp, Toste! Hjälp, Björn-Henrik, hjälp mig, Luder och Broms! Hjälp! Hjälp!«531 532Med detsamma tyckte jäntan, att tramp av tunga fötter skakade marken, och nu var hon inte i stånd att stå stilla vid grytan längre, utan hon skyndade fram till gluggen.533 534Där såg hon, att en fem, sex karlar av samma slag som den hon hade inne i stugan lade i väg i fullt språng utför gräsbacken ner mot skogen. Hon kunde förstå, att det var ett helt rövarband, och att en av dem hade gått före de andra in i stugan för att se efter om den var tom. Nu, när denne skrek och ropade på hjälp, trodde de andra, att han hade råkat en farlig fiende, och i stället för att komma honom till hjälp sprang de till skogs.535 536«De, som du kallar på, springer bara fortare, ju mer du ropar,« sa flickan till rövarn.537 538Han tvärtystnade och störtade mot henne med armarna utsträckta för att fånga in henne och krama henne sönder och samman.539 540Anfallet kom så hastigt, att hon inte hann att ta emot honom med en ny skopa vassla. Det enda hon kunde göra var att böja sig ner och försöka att smyga under hans arm ungefär så, som man smiter undan en blindbock i leken.541 542Han rusade ända fram till väggen och stod där och famlade i stället för att följa efter henne. Men hon var inte den, som blev stående stilla för att fundera över att han bar sig besynnerligt åt. Hon bara tänkte på detta enda, att vägen till dörren var fri, och sprang genast ut. Väl utkommen, sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp och slå, så gott hon kunde, och flydde sedan i flygande fläng neråt bygden.543 544Hon kunde inte tro annat, än att hon hade rövarn efter sig i hack och häl, för den där haspen, som hon hade lagt på dörren, den kunde nog inte hålla en stor, stark karl instängd längre, än han själv ville. Det var ju självklart, att han skulle försöka att hinna upp henne och inte låta henne komma ner till bygden och tala om, att det fanns ett rövarband i skogen.545 546Hon tordes inte ge sig tid att stanna och se sig tillbaka, utan hon bara löpte åstad. Och hela tiden tyckte hon, att hon hörde hur han kom tassande på de mjuka näverskorna. Hon väntade, att han skulle gripa tag i håret, som fladdrade bakom henne, rycka henne bakåt och sätta kniven på strupen på henne. När hon hade boskap till att driva, tog det mer än en halv dag att komma ner till bygden, men nu, när hon var ensam, gick det förstås mycket fortare. Nu snodde hon fram genom snåren som en orm och tog skutt över myren som en groda och flängde framåt vägen som en hare. Nu trodde hon, att hon skulle hinna dit ner före middagstiden.547 548Men med detsamma hon tänkte på detta, att hon skulle komma dit ner, så tvärstannade hon. För hon visste, att så snart som de därhemma fick se henne, skulle de fråga henne var hon hade gjort av vallpojken och korna.549 550Hon bet ihop tänderna och drog samman ögonbrynen. Hon stod en stund och funderade, men så vände hon om. Gammalmora hade inte kommit ner utan boskapen, hon, när hon hade flytt för trollen.551 552Aldrig mer skulle hon bli betrodd med viktigare sysslor än det andra tjänstefolket, om hon inte tänkte på korna framför allt annat.553 554Hon gick omigen uppåt backarna, som hon nyss hade störtat utför med sådan fart. Hon tordes inte gå på stigen, utan hon smög fram i vilda skogsmarken, och detta gjorde inte färden lättare. Det var inte gott att veta var i skogen heller, som vallgossen höll till med boskapen.555 556Hon fann honom emellertid. Korna gick lugnt betande, och ingen rövare hade visat sig i närheten. Så var det att börja färden neråt bygden en gång till. Det var förfärligt att driva boskap genom tät skog, när man ville komma fort framåt. Den ena kon efter den andra villade bort sig, så att hon måste springa efter dem och ropa och locka. Den lilla kalven orkade inte gå den långa vägen, utan den måste hon och vallpojken tura om att bära.557 558Hon var blek och uppgiven av trötthet, när hon till sist kom in i stugan därhemma. Det hade redan blivit mörkt, och folket satt vid kvällsbordet i god ro. Hon hade helst velat kasta sig om halsen på någon och gråta, när hon nu stod bland dessa, som kunde ta henne i försvar. Men det var inte tid att tänka på sådant, nu måste hon skynda sig att tala om hur allt stod till, för att de skulle hjälpa henne att binda upp korna i lagården.559 560Allt stugfolket sprang upp från bänken, när hon kom instörtande. De behövde ju bara kasta en blick på henne, som kom farande med håret upplöst och en lyftad kniv i handen, för att förstå, att det stod illa till i skogen. Till en början var det ingen, som tordes fråga henne vad hon hade råkat ut för, utan de väntade på att hon skulle tala först, men hon var så andfådd, att hon bara stod och flämtade utan att kunna få ord för sig.561 562«Är det en ko, som har gått ner sig i Svartkärret?« sa då gammalmora. Hon var den enda, som kom sig för med att göra frågor.563 564Jäntan kunde alltjämt inte svara. Hon bara skakade på huvudet och slog ifrån sig med handen.565 566«Du ser så ut som dotter min, när hon hade sett vår bästa häst komma farande över fäbodvallen med en björn på ryggen,« sa gammalmora.567 568Nej, jäntan visade med tydliga tecken, att det inte heller var något i den vägen.569 570Då tog gammalmora till med det värsta hon visste.571 572«Är det trollena, som har varit åt dig?«573 574Men detta sade hon med en sådan uppsyn, att jäntan höll på att råka i skratt, och därmed kom hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde tala om vad det var, som hade skrämt henne.575 576«Det är allt det, som är värre än troll,« sa hon. «Det finns ett helt rövarfölje oppe vid fäboden.«577 578Sen berättade hon hur rövarn hade kommit in till henne och hur underbart hon hade sluppit undan.579 580De blev så häpna allihop och så ängsliga för hennes del. De glömde alldeles att fråga efter boskapen. De var bara glada, att hon inte hade kommit till skada i en sådan allvarsstund, som hon hade upplevat.581 582Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son, som var husbonde på gården, tog ner sin yxa från väggen. «Vi får väl allt ge oss opp i skogen nu, vi andra, och hämta hem boskapen och vallpojken,« sa han.583 584«Boskapen!« sa valljäntan, och nu var hon så glad, att hon kunde ha skrattat. «Den står härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag tror jag orkar inte någe mer i dag.«585 586Nu såg de på henne med stora ögon allihop. De kom fram till henne och tog henne i hand och tackade henne, både gammalmora och hennes son, som var husbonde, och hennes sonson, som skulle bli det en dag. De behandlade henne med en aktning, som om hon med ens hade yppat för dem, att hon var dotter till den högste mannen i landet.587 588*589 590Det var vår, och Ragnhild drog uppåt backarna på väg till fäboden. Hon var nu ingen valljänta längre, utan välbeställd bondhustru. Annandag jul hade hon blivit gift med Egil, gammalmoras sonson, och nu red hon i spetsen för tåget. Hon satt baklänges på hästen i klövjesadel mitt bland kokkärl och mjölkbyttor och lockade kohopen med höga vallrop. Egil gick och ledde hästen åt henne. Vallpojken, hjälppigan och ett par drängar följde efter med stora bördor på ryggen.591 592Då de hade kommit igenom alla hagmarker och var inne i furuskogen, gick korna villigare framåt utan att behöva lockas. Egil började då genast tala med Ragnhild.593 594«Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill vara i fäboden i år också,« sa han. «Ibland tror jag, att du rent glömmer bort, att du är min hustru och inte mer behöver släpa som en av tjänstefolket.«595 596Men Ragnhild sträckte de starka armarna i vädret och skrattade. «Vad ska jag med dessa till, om jag inte skulle arbeta?« frågade hon. «Var du viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter fäboden just i år! Vallhjonena skulle bara gå och tänka på rövarna, och jag tror knappast, att vi skulle ha fått dem att följa med till skogen, om jag inte hade åtagit mig att själv stanna där oppe.«597 598«Det kan visst vara sant«, medgav han, «men när jag rätt tänker på hur farligt detta kan bli för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som låter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att rövarn finns kvar i skogen, och han kommer kanske att försöka hämnas på dig.«599 600Hustrun bara skrattade. «Det lär finnas folk, som blir modstulna, bara de kommer in i en skog,« skämtade hon, «och till dem tror jag att du hör. Men annars ska jag säga dig, att jag skulle bli riktigt glad, om jag mötte den där rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det är han, som har gjort hela min lycka. Inte hade du nånsin tänkt på att gifta dig med mig, om han inte hade kommit till min hjälp.«601 602«Om vi bara hade gått hit opp då genast,« fortsatte mannen utan att kunna komma ifrån sina farhågor, «och försökt att få tag i honom! Men både far och farmor var emot det och sa, att det var bäst för oss bönder att inte komma i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att gå och tänka på den där karln hela sommarn.«603 604«Det ska du inte bry dig om,« sa hustrun. «Du vet väl, att jag har lyckan med mig.«605 606«Ja, se lyckan,« sa den unge mannen, allt mer och mer förstämd, «den är då ofta bara som ett så’nt där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna, för att de ska lockas så långt fram, att jag kan komma åt att skjuta ner dem. Det är, just när det har gått en som mest väl i händer, som en ska se opp, att inte olyckan ligger i bakhåll och fäller en.«607 608«Jag tror, att du gör dig lika så många farhågor som gammalmora,« sa hustrun. «Detta är första gången jag märker, att jag har fått en riktig jämmerlapp till man.«609 610De kom nu till en hög backe. Ragnhild hoppade av hästen, och de gick tysta, tills stigningen gav med sig. Hustrun började förstå, att mannen var bekymrad på allvar, och hon sökte efter något sätt att lugna honom.611 612«Du ska säga mig, om du tycker, att jag har missbrukat min lycka,« sa hon.613 614«Ånej då, det är inte så jag menar,« sa han. «Men jag har så ofta tänkt på detta med vargarna. Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det stora köttstycket. De borde ju misstänka, att det där, som ligger så öppet i deras väg, skulle vara farligt att närma sig, men de säger visst till varandra: ’I dag har vi lyckan med oss,’ och så rusar de åstad.«615 616«Men du menar då väl inte, att det är på samma sätt för oss människor?« sa hustrun och såg nästan förskräckt på honom. «Skulle det finnas någon, som vill ge oss lycka, bara för att vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett bakhåll?«617 618«Åja, jag tycker, att det ser så ut mången gång,« sa mannen.619 620Det blev på nytt backigt och svårt att gå. Ragnhild blev tung till sinnes, också hon. Hon gick långsamt och lät en dräng ta vård om klövjehästen. Korna fick gå om henne, hon ville ha tid på sig att tänka igenom saken. Hon började förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen för mannens skull. Han skulle annars gå och göra sig så stora farhågor, att han kände sig olycklig varje dagens stund.621 622«Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska jag väl vända tillbaka hem,« sa hon till sist.623 624Mannen blev genast glad, då hon hade gett honom detta löfte. Han önskade, att han hade kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå fram till fäboden en gång, men det lät sig inte göra. Han fick vara nöjd med detta, att hon följde med ner till gården nästa dag.625 626Ragnhild var litet harmsen över att hon hade nödgats ge vika, och för att visa mannen hur litet rädd hon var för rövarn, började hon tala om att hon denna vinter flera gånger hade undrat hur han och kamraterna hade haft det uppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust att skicka upp mat till honom. Det var väl till dels av tacksamhet för att han hade hjälpt henne att nå det hon mest av allt hade önskat sig.627 628«Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr för dig,« sa mannen. «De säger, att björnar ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har aldrig hört, att de här vilda skogsströvarna har någe förstånd om en så’n sak.«629 630«Det var heller inte bara fördenskull,« sa Ragnhild. «Det var, för att jag skulle slippa att drömma om honom. Han kom ibland i drömmen och satte kniven på strupen på mig och befallde mig att ge honom mat. En natt drömde jag, att det stod en hund och skällde utanför vår dörr. Jag öppnade för den, men då hade hunden med ens fått den där karlns ansikte, och jag fick brått att dra igen dörrn och stänga honom ute. Han tjöt då så hemskt av hunger, att jag hörde ljudet i mina öron, när jag vaknade.«631 632«Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma om den, som hade skrämt dig,« sa mannen, men han skyndade på stegen med detsamma och såg nu återigen orolig och ängslig ut. «Vi har blivit efter,« fortfor han. «Vi borde väl vara framme vid fäboden lika snart som de andra, så att det inte blir oreda vid oppackningen.«633 634Ragnhild följde honom, allt under det att hon fortsatte att berätta.635 636«Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle ta folk med dig och gå opp till fäboden.«637 638«Ja, det skulle du ha gjort,« sa mannen raskt.639 640«Men du kan väl förstå, att jag inte ville säga någe. Jag ville inte, att du skulle gå emot ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån mina onda drömmar.«641 642Mannen skyndade på stegen ännu mera. Det gick nu så brant uppför, att hustrun blev andfådd, när hon talade, men hon fortfor i alla fall. «Det var en dag, då jag gick som i sömn och inte visste till mig. Jag stoppade oförmärkt mat i en ränsel, hängde den på ryggen och gick till skogs. Först då jag kom i backen ovanför gården, vaknade jag opp. Jag begrep inte hur det hade kunnat falla mig in, men jag visste, att jag hade ämnat gå med mat opp till rövarna i fäboden. Jag vände förstås och sprang hem igen, så fort jag kunde.«643 644Mannen svarade ingenting. Han bara skyndade på stegen. Hon fick halvspringa för att kunna följa honom.645 646«Skulle jag kanske ha talat om detta för dig förut?« frågade hon, när hon märkte hans oro.647 648«Ja,« sa han nästan hårt. «Du skulle ha talat om det långt förut.«649 650«Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare ner ur skogen,« fortsatte hon, «utan att jag frågade dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och sett rövarna. Men de svarade mig alla, att det inte syntes till några människospår åt det hållet det här året.«651 652«Minns du vad jag nyss sa?« frågade Egil. «Nu tror jag, att det har gått så för dig som för vargarna. Du har inte gett akt på det, som var sänt dig till varning. Du har varit för säker. Du har fallit i bakhållet.«653 654Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde följa, och förklarade inte sina ord något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd för, men ångestens smitta spred sig också till henne, medan hon ansträngde sig för att följa honom.655 656Äntligen var de då så långt komna, att de såg fäbodvallen. De små stugorna låg där på samma sätt, som hon hade lämnat dem förra hösten, och intet ont tycktes ha kommit vid dem. Boskapen och folket höll just på att i god ordning tåga uppför fäbodgatan in på tunet.657 658Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något underligt. När korna kom in på gräsbacken mellan husen, började de stångas, inte på lek, utan vilt och ilsket, som om de ville döda varandra. De for samman i en enda röra, kämpade mot varandra och knuffade omkull varandra i full galenskap.659 660«Vad är det åt korna?« skrek Ragnhild, men Egil svarade inte. Han storsprang uppför fäbodgatan och for in i högen. «Bara bort härifrån med dem! Kör ner dem i skogen igen!« skrek han till folket, och med ursinniga rapp fick han äntligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig och gick stilla som vanligt neråt gatan.661 662Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp mot fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte över tröskeln. Om ett ögonblick kom han tillbaka till Ragnhild och var då mycket blek.663 664Ragnhild hade också hunnit upp till tunet. Hon hade sjunkit ner på en sten, liksom orkade hon inte gå längre.665 666«Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag känner häroppe?« frågade hon. «Så brukar det väl aldrig lukta i skogen.«667 668Han tordes inte svara, men hon frågade strax därpå:669 670«Varför sitter det en så’n lång rad av korpar på taket, Egil?«671 672«Ragnhild!« sa mannen, och rösten darrade av sorg över att han hade något så svårt att tala om för henne. «Vi ska genast vandra ner till gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i år. Den där mannen, som du slängde vasslan över, har säkert blivit blind med detsamma. Han har inte kunnat komma ut ur stugan, och hans kamrater har inte kommit honom till hjälp. – Kära, du behöver inte ta det svårt! Det var en ond rövare. Han kom in för att döda dig. Du har ingen skuld i att det har gått, som det har gått. Nej, gå inte in i fäbodstugan! Han har varit där hela vintern. Han är kvar där än.«673 674Hustrun störtade upp. Mannen grep efter henne, men hon var honom för snabb. Hon sprang fram till fäboden, fick upp dörren och såg in.675 676Strax efteråt ljöd hennes skratt högt och gällt. Hon kom ut på gården storskrattande, med armarna högt upplyfta.677 678«Har du sett starkare lycka?« skrek hon. «Har du sett starkare lycka?«679 680Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och när mannen fann henne, var hon vansinnig.681 682________683 684 685 686 687 688TJÄNSTEANDEN689 690 691Krus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans lärling, Konstantin Karlsson, hade suttit hela veckan och gjort skor i prästgården, och nu vid niotiden på lördagskvällen var de på väg till sina hem långt borta vid sockengränsen.692 693Det var höst, och solen var nergången för längesedan, men vandringen gick inte fördenskull fram i mörker, utan genom klar luft och månsken. Det var så vackert, som det kunde vara. Sjön nedanför prästgården låg spegelblänk, med en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs på vartenda strå daggdroppar, som blev till vita pärlor i månskenet. Det var bara, när de hade att gå genom en eller annan träddunge, som det blev mörkt omkring dem. Det var inte särdeles långt lidet på hösten, utan löven satt ännu kvar, och trädkronorna bredde ut sig över deras huvuden som djupsvarta valv.694 695Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar ha suttit lutade över skomakarbänken. De pustade under tyngden av ränslarna, och ingen av dem sade något.696 697Men vägen från prästbostället ledde förbi begravningsplatsen, och när Krus Erik Ersson över kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammalmodiga gravkorsen, kom tankarna i fart på honom.698 699«Ja, du Konstantin,« sa han, och stämman blev med detsamma både ängslig och längtansfull, som då man en natt går förbi en främmande fruktträdgård och talar om hur gott det skulle vara, om man kunde få något med av äpplena. «Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite gravmull.«700 701«Gravmull!« sa lärlingen och blev så häpen, att han stannade. «Det kan ni väl få, så mycke ni vill. Men vad skulle ni med den?«702 703Krus Erik stannade också, och nu var han så gripen av det, som de talade om, att han inte kunde få ljud i rösten, utan måste viska.704 705«Det är på det sättet, som man får en ’spirrtus’. Och den, som har en spirrtus, kan få allt, vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. En kunde bygga sig en gård lika hög som klockstapeln, och en kunde skaffa sig hästar och vagn och slippa gå ett steg.«706 707Lärlingen var från ett hem, där mycken fromhet och gudaktighet övades och all övertro var bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde inte fatta, att Krus Erik menade allvar.708 709«Det är väl inte möjligt, att ni tror på så’nt, mäster Erik,« sa han.710 711«Visst tror jag,« sa den andre. Och där, som de stod utanför kyrkogården, började han berätta om både den ena och den andra, som hade skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den.712 713Men det var inte möjligt för honom att få lärlingen till att tro. Han var en lång, vacker pojke på sjutton år med ett beskedligt, men också litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all oskuld:714 715«Om ni tror så säkert, varför skaffar ni er inte själv en så’n där hjälpare?«716 717Krus Erik svarade dystert: «Jag kan aldrig få nå’n. Det är över min kraft.«718 719Därmed suckade han, hissade ränseln högre upp på axlarna och återtog vandringen.720 721Konstantin förblev stående. Det tycktes, som om ett svagt intresse för saken hade börjat vakna inom honom.722 723Då Krus Erik hade gått ett par steg, stannade han och vände sig mot lärlingen.724 725«Du kan väl aldrig mena, Konstantin,« och stämman darrade till bara vid tanken på något så oerhört, «du menar väl aldrig, att jag skulle gå in på kyrkogårn och ta opp mull?«726 727«Nej,« sa lärlingen betänksamt. «När ni tror på det, förstår jag ju, att ni inte kan.«728 729«Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten utan att önska mig en spirrtus,« sa Krus Erik, «men jag kan inte skaffa mig nå’n. Så att det är inte lönt, att vi står kvar här längre, Konstantin.«730 731Han återtog vandringen, men långsamt, liksom i hopp att bli hejdad.732 733Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken var ju den, att om det fanns någon i världen, som han riktigt höll av, så var det Krus Erik. Föräldrarna därhemma var så stränga, att de varken tålde skratt eller lek. Skomakarn däremot var full av skämt och historier och så lätt att umgås med, som om han också vore en sjuttonåring. Och nu, när Konstantin såg honom stå gammal och sliten borta på vägen, fick han lust att göra honom en glädje.734 735Han stötte med foten till en grästorva, så att daggpärlorna stänkte upp i luften.736 737«Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för den ena jordtorvan än för den andra, och om ni bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få vad ni önskar er.«738 739Han hade krängt av sig ränseln och kastat ner den på vägen, medan han talade. Nu gjorde han ett språng över landsvägsdiket och muren och stod inne på kyrkogården, innan Krus Erik hann befalla honom att avstå från företaget.740 741Det var också nödvändigt, att alltsammans kom som en överraskning för mästarn. Krus Erik var lika mån om sina lärlingar som om sig själv. Han skulle aldrig ha tillåtit Konstantin att nattetid gå in på en kyrkogård, om han hade blivit tillfrågad.742 743Konstantin kunde mycket väl ha samlat in litet mull från en grav, som hade legat nära kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det. Det var inte ofta han var i stånd att utmärka sig på något sätt, men mod ägde han nog av, och han hade inte något emot, att Krus Erik skulle lägga märke till detta.744 745Han stannade äntligen vid en gravkulle, som låg mitt på kyrkogården, sparkade upp en torva och grävde sedan med händerna undan det översta jordlagret.746 747Då han tyckte, att han hade arbetat sig tillräckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus, kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att två fickor fulla skulle förslå.748 749Hela tiden var han bara road av sitt företag och kände ingen rädsla. Hans tankar sysslade med Krus Erik. Vad skulle han ta sig till månne, sedan han hade fått en spirrtus att befalla över?750 751Alldeles tyst och stilla var det omkring honom. Det var nästan försmädligt, att han alls inte såg eller hörde något sådant, som folk brukar se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft några äventyr att skryta med, då han kom tillbaka till mästarn.752 753Han skrapade ner den uppkastade mullen i hålet och lade grästorvan till rätta. Han gjorde detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. Krus Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon brådska.754 755Mitt under arbetet höll han inne och blev alldeles stilla. Det var inte något spöke, som hade skrämt honom, bara en liten underlig tanke.756 757Det tycktes honom med ens, att han var bra dum, som gjorde sig så mycket besvär för att skaffa en spirrtus åt Krus Erik. Varför behöll han den inte själv? Han var i lika stort behov av den som mästarn.758 759I en glimt såg han framför sig en liten grå stuga med ett enda rum, som var hans hem, en lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far, en utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor. Visst, visst behövde han en spirrtus bättre än någon annan.760 761Det föll ett blad från ett träd, just som han hade detta i tankarna. Det prasslade till, då det for förbi hans huvud, och han reste sig med stor hast.762 763Han såg sig omkring med förvildade blickar. Hade det hänt något, medan han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade bestämt från grav till grav. Det skymtade något vitt inne i den svarta skuggan under träden. Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se dem.764 765Han var rädd ett ögonblick, men han sprang inte, utan stod stilla. Han tvingade blickarna. De fick inte irra åt alla håll för att spana efter gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville inte komma andfådd och darrande tillbaka till Krus Erik.766 767Och under den stadiga blicken försvann alltsammans. Luften blev som rensad från spöken och otyg, och han kunde anträda återfärden med lugn.768 769Det där att behålla gravmullen för sig tänkte han inte mer på.770 771Vad skulle det tjäna till? Det var ju bara jord.772 773Det var bra besynnerligt, att en så klok man som Krus! Erik hade kunnat gå och längta efter sådana barnsliga ting i hela sitt liv.774 775Det var också något att längta efter! Konstantin stack händerna i sina välfyllda fickor. Bara litet mull.776 777Men i detsamma gav Konstantin till ett gällt, rungande skrik, likaså vilt och ångestfullt, som om en gast hade visat sig för honom.778 779När hans händer hade grävt sig ner i fickorna, hade han känt, att det inte var mull, som fyllde dem, utan döda människors kvarlevor. Det var fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn, tilltrasslat hår, kött, benskärvor, senor.780 781Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt i upplösning. Han ryckte upp händerna och satte av i vildaste flykt mot muren och vägen, alltmedan han försökte vända ut och in på fickorna för att bli fri från den förfärliga massan. Hela tiden skrek han, mindre av skräck än av vämjelse.782 783Då han åter stod på vägen och såg sig om efter Krus Erik, märkte han denne på språng långt bortom kyrkan.784 785Konstantin fick i en hast fatt i ränseln och slängde den på sig. Helst hade han nu velat springa så fort, som benen förmådde, men han ville inte göra sig löjlig. Han bet samman tänderna och höll den vanliga lunken, ända tills han hann upp mästarn, som stod och väntade på honom borta vid sockenstughörnet.786 787«Hur är det med dig?« frågade Krus Erik, och då Konstantin svarade, att han hade det bra, gjorde han inga fler frågor. Se, Krus Erik visste ju, att då man misstänker, att en människa har sett något underligt, är det inte bra att tala om detta förrän någon tid efteråt.788 789Hur det hade gått med att samla in gravmullen, det såg han på Konstantins ut- och invända tröjfickor.790 791*792 793Under sommarn och så långt in på hösten som möjligt sov Konstantin på vinden, där han med några bräder hade stängt av åt sig en vrå, som han kallade för sin kammare. Den var inte stor, ett litet, smalt sängställ upptog nästan hela utrymmet, men det var det behaget med den, att han kunde få sova ut där om söndagsmornarna. Hade han legat nere i stugan hos föräldrarna, hade han varit tvungen att stiga upp i så god tid, att modern hann att bädda upp sängen, innan hon gick till kyrkan.794 795Sedan han hade börjat arbeta hos Krus Erik, var det ingenting ovanligt, att han om söndagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan slog tolv, men något sådant hände honom inte dagen efter äventyret på kyrkogården, utan han vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg alltsammans. Det satt ännu kvar en smula vämjelse i fingrarna. Det kröp i dem, bara han tänkte på det där, som de hade kommit ner i.796 797Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara rädsla. Han visste ju, att det inte var annat än mull, som han hade stoppat i fickorna.798 799Men Krus Erik hade haft rätt, han. Det var inte någon lätt sak att gå in på kyrkogården om natten och hämta gravmull.800 801Med ens for han upp ur sängen. Tänk, om mor och Krus Erik skulle råkas på kyrkvägen, och tänk, om mästarn skulle tala om, att Konstantin i går kväll var inne på kyrkogården för att skaffa en spirrtus! Han fick lov att tala med skomakarn genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles ifrån sig.802 803Så brått han hade, kunde han inte förmå sig att sätta på sig skorna, så dammiga och smutsiga som de var. Han tog fram blanksmörja och borste ur ränseln och trädde skon på handen. I detsamma kom en hel massa jord farande ut ur den.804 805Konstantin drog häftigt in andedräkten och blåste ut den igen med ett visslande. Han förstod hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tömde fickorna på kyrkogården. Skorna var ju så vida upptill. Det kunde inte ha gått till på annat sätt. Han tittade på mullkornen. De var som annan jord. Ja, det andra hade ju bara varit inbillning.806 807Han tömde båda skorna och förde samman jorden med foten.808 809Inte var det mycket, men ... Kanske det ändå kunde räcka till en spirrtus?810 811Återigen öppnade han ränseln, tog fram en liten bleckdosa, där han brukade förvara nubb och pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i den.812 813Krus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle få se, att Konstantin hade varit karl till att föra hem den. – – – – – – – – – – –814 815Fastän Konstantin knappt hade gett sig tid att smaka på mjölken och brödet, som mor hade ställt fram åt honom, kom han inte fram till Krus Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett sig av till kyrkan. Konstantin skyndade efter för att söka hinna upp honom på vägen, och det hade han väl också gjort, om det inte hade varit för skorna.816 817Han visste inte vad som hade tagit åt dem. De glappade för varje steg, såsom de aldrig förr hade gjort, och skavde på foten. Det började svida i skinnet, så att han måste stanna.818 819Han tog av sig skorna och satte sig vid vägkanten. Barfota kunde han inte förmå sig att gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken. Han hade redan skavsår på båda fötterna. Medan han satt rådlös på marken, kom en kärra körande, och i den satt Öst Samuel Andersson och en främmande, som såg ut som en herrekarl. De åkte helt långsamt, vilket föreföll underligt, för Öst Samuel var hästhandlare och brukade alltid köra så, att hästen låg som utsträckt efter vägen.820 821Öst Samuel var annars en gammal god vän till Konstantins föräldrar. Deras stuga låg på en utmark under Östgården, och han hade mången gång stått dem bi med råd och dåd, framför allt sedan far hade fått den här svåra sjukdomen, som nästan alltid höll honom vid sängen.822 823Då Öst Samuel kom mitt för Konstantin, drog han in tömmarna och frågade honom vart han ämnade sig.824 825Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått skavsår, så att han var visst tvungen att vända om hem.826 827Öst Samuel erbjöd honom då att åka bakpå kärran. Han skulle inte till kyrkan, utan till kyrkvärden i Aspnäs, men Konstantin fick åtminstone hjälp med halva vägen.828 829Konstantin kröp upp bakpå kärran. Detta var ju ändå en liten början till tur.830 831Därframme i kärran talade de om Konstantin. Den främmande sade först något, men med så låg röst, att han inte kunde höra det. Öst Samuel däremot hade en mer bullersam stämma, och han förstod inte att dämpa den. Konstantin hörde, att han medgav, att pojken såg bra ut och var beskedlig, men det var inga tag i honom, såsom det väl hade behövts. Fadern låg jämt sjuk, modern höll på att arbeta ihjäl sig, men gossen gick helst och slog dank. Nu hade de satt honom i skomakarlära, och mästarn tyckte, att han var snäll och villig, men inte trodde han, att det kunde bli någon riktig skomakare av honom. Han hade dåligt handlag och var långsam.832 833Den främmande sade åter något med sin låga röst. Han måtte ha påmint om att Konstantin kanske hörde vad de sade.834 835Öst Samuel svarade bekymmerslöst, att den där pojken ingenting hörde. Han gick alltid omkring, som om han sov.836 837Vad det nu berodde på, men Konstantin sov inte den dagen. Han hörde både detta och allt annat, som de bägge resande talade om.838 839Öst Samuel höll in hästen vid avvägen, som ledde upp till Aspnäs. Konstantin fick stiga av, och de andra körde upp till gården.840 841«Du får allt skynda dig nu, om du vill komma fram till kyrkan, innan prästen har stigit ner från predikstolen,« ropade Öst Samuel efter honom.842 843Men sannerligen det var lätt för Konstantin att skynda sig. Skoskavet plågade honom vid varje steg. Han kom inte fortare framåt än en snigel. Kanske spirrtus inte ville, att han skulle lämna den ifrån sig?844 845Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog slut och kyrkfolket begav sig på hemväg, innan Konstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn.846 847En av de första, som han mötte, var kyrkvärden från Aspnäs, som kom vandrande mitt på vägen, så bred och stor, som om han ville behålla den för sig ensam.848 849Skomakarlärlingen, som hade arbetat i varenda gård i socknen, kände genast igen kyrkvärden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte ut handen och sade goddag.850 851Kyrkvärden räckte honom högra handen, som höll käppen med den stora silverknappen. Han flyttade inte käppen över i vänster hand, utan lät Konstantin, så gott han kunde, skaka hand med den sammantryckta näven och käppkryckan.852 853Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan sade raskt:854 855«Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att ni har främmande hemma. Det är Öst Samuel och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför att jag fick åka bakpå kärran.«856 857«Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. Kan det vara längesen de kom åkande?«858 859«Det är väl en timme sen nu. Men de väntar nog, tills ni kommer hem, för de vill köpa ert gråa sto.«860 861Det var besynnerligt. Konstantin kände den här dagen ingen respekt för kyrkvärden, ingen blyghet. Han vågade till och med skämta litet med honom.862 863«Jag hörde också hur mycke de lura’ er på, när de köpte häst av er i fjol, och jag vet hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle kunna få för det, om ni stod på er.«864 865I samma ögonblick, som han slungade ut detta, gav han sig på väg bortåt kyrkan. Han gick fort utan att fråga efter skoskavet.866 867Kyrkvärden ropade efter honom, men Konstantin låtsade inte höra, utan gick på. Då kom den stora, tunga karlen springande efter honom.868 869Konstantin bara ökade farten. Det vore bra, om kyrkvärden finge lära sig till en annan gång att inte hälsa med käppkryckan.870 871Äntligen fann han för gott att stanna. Kyrkvärden kom fram till honom, andfådd och flåsande.872 873Det var väl inte möjligt, att han visste så mycket, som han skröt med? Han hade väl bara tyckt, att det var roligt, att en gammal karl fick springa sig fördärvad för att hinna fatt honom?874 875Konstantin tog an en förnärmad min. Det var ju inte lönt, att han talade om vad han visste, ifall kyrkvärden trodde, att han ljög.876 877Kyrkvärden mätte honom med en snabb blick. Därpå stack han handen i bröstfickan, tog fram sedelboken och bjöd honom en femkrona.878 879«Jag tror inte, att du ljuger,« sa han. «Tala om vad du har hört, så får du den här.«880 881Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan lön, blev het av iver, då han fick se en så stor sedel. Detta skulle Öst Samuel ha sett, han, som trodde, att Konstantin varken såg eller hörde, utan bara gick och sov.882 883Han talade förstås om vad han visste och fick också den utfästa belöningen.884 885När han vandrade vidare framåt vägen med femkronan i fickan, mötte han äntligen Krus Erik.886 887Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta var det allra bästa tillfälle att ge den till mästarn. De två var ensamma på vägen, och ingen såg eller hörde dem.888 889Men Konstantin gick förbi Krus Erik utan att stanna. Det var nätt och jämnt, att han hälsade och talade om, att han skulle ut på sjön och meta abborrar. Han hade gjort upp det så i går med prästgårdspojkarna.890 891Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fastnitad där. Han sade till sig själv, att han ändå borde pröva, om den dög till något, innan han gav bort den.892 893*894 895På måndagsmorgonen, då Konstantin återigen satt vid det låga, smala skomakarbordet mitt emot Krus Erik, kände han sig så eländig som aldrig förr i hela sitt liv.896 897Han var alldeles på det klara med att han skulle avstå spirrtus till Krus Erik. Han ville inte ha något mer med den att göra.898 899Hela söndagseftermiddagen under fisket hade han haft en märkvärdig tur. Han hade dragit upp den ena stora abborren efter den andra, medan de andra pojkarna, som hade varit med honom i båten, inte hade fått något alls.900 901Det var inte så lätt att reda ut vad detta hade berott på. Han visste med sig, att han hade varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de andra hade pratat och haft tankarna på annat håll.902 903Till sist hade de andra blivit retade över att de inte fick något och rott hem mitt i hans bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och båten var deras, hade de också behållit alla abborrarna. Om de inte hade blivit förargade över att han ensam hade haft lycka med sig, hade de kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu fick han gå hem tomhänt.904 905Detta var nog så förtretligt, men något ännu värre hade mött honom, då han kom hem. Öst Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat på honom. Han hade velat hjälpa en god vän att köpa en häst, som var lik en, som han hade förut. Men nu hade de fått betala alldeles för mycket för kyrkvärdens gråa sto, och det var Konstantins skull.906 907Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett att tiga, utan sedan köpet väl blivit avslutat, hade han talat om för Öst Samuel hur han hade fått veta hur högt köparna ville gå. Och nu visste föräldrarna om femkronan och alltihop.908 909De var uppskrämda, därför att han hade retat Öst Samuel. Vad skulle det bli av dem, om han tog sin hand ifrån dem?910 911Mor kunde inte förstå vad som hade flugit i honom. Aldrig hade han gjort så förr. Hur kunde det falla honom in att förråda andras hemligheter och ta betalt för det till? Han var en riktig Judas.912 913Femkronan hade mor tagit för att lämna den tillbaka till kyrkvärden. Sådana syndapengar kunde de inte behålla.914 915Konstantin låtsade ännu för sig själv, att han inte trodde, att den där gravmullen hade någon makt. Men innerst inne var han ändå övertygad om att den var skuld till alltsammans.916 917I dag på morgonen, då han gick hemifrån, hade han varit fast besluten att göra sig av med otyget, så snart han råkade Krus Erik. Men det besynnerliga var, att han inte hade förmått det. Han hade redan flera gånger stuckit ner handen i fickan och fattat om dosan för att ge bort den, men han hade ångrat sig. Det var ändå så förunderligt att äga en sådan sak. Och att fundera över detta om den hade någon makt. Ända hittills hade den bara bragt elände över honom, men det var i alla fall nästan omöjligt att skiljas från den.918 919Han var så upptagen av dessa tankar, att han arbetade sämre än vanligt, och Krus Erik märkte det. Men Krus Erik hade ett så välsignat sätt med sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem, utan han hade sina små knep, som han använde för att få dem att arbeta.920 921«Du Konstantin,« sa han, «nu har jag märkt till två par skor, som vi ska göra färdiga i dag. Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör det ena paret och jag det andra, och så söker vi att hinna om varandra.«922 923Spirrtus for ner i fickan igen. Konstantin gick med stor iver in på förslaget. Här var nu ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög till något.924 925De plockade fram knivar, hammare, tänger, läster, läder, skogarn, pligg, allt möjligt, som behövdes för skoarbetet, och lade upp detta framför sig. Sedan räknade mästarn högtidligt: ett, tu, tre, och så började tävlingen.926 927De skar till överlädret, klistrade fast fodret med rågmjölsgröt, och medan detta sedan torkade borta på spisen, tvinnade de ihop skogarnet till hård tråd och satte fast svinborst i trådändarna.928 929Med detta blev de färdiga lika snart båda två, men Krus Erik blev litet förvånad, när han såg hur händigt Konstantin bar sig åt, då han snodde tråden och satte fast borsten. Detta var andra tag än hans vanliga.930 931Sedan var det att skära till sulan och lägga den i blöt, för att man lättare skulle kunna hantera den.932 933Det var märkvärdigt att se hur raskt Konstantins kniv skar sig fram genom det hårda lädret.934 935Erik Ersson hade i början arbetat litet långsammare än vanligt, för att inte Konstantin skulle bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men han märkte, att han måste öka farten, om han inte ville bli efter själv.936 937De tog till prylar och tråd för att sy ihop överlädret. Lärlingens händer rörde sig så snabbt som fågelvingar. Krus Erik måste be att få se på arbetet. Han blev rädd för att Konstantin slarvade i väg alldeles för fort.938 939Konstantin visade honom en söm, som var både rak och jämn, ett riktigt pärlstickararbete.940 941Inte ett ögonblick hade det fallit Krus Erik in, att han inte skulle segra i den här striden. Men nu började han bli litet betänksam.942 943Konstantin hade försprång allaredan. Och fingrarna rörde sig så hastigt som på en, som gör trollkonster på en marknad.944 945När det ringde till middagsrast, hade Konstantin redan den första skon uppsatt på lästen och satt och knackade på sulan för att få den jämn och hård. Krus Erik var inte alls så långt kommen. Ingen av dem såg upp från arbetet, fastän det nu var deras fristund.946 947Konstantin tänkte helt flyktigt på hur glad han annars brukade vara, då han fick vila, men i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och ingenting var svårt för honom. Han hade aldrig förut förstått, att det kunde vara roligt att arbeta.948 949De kallades in i köket för att äta middag. När de hade kastat i sig litet mat, sprang de i kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin verkstad.950 951Det andra gårdsfolket hade kommit underfund med vad som stod på. Och i stället för att vila middag ställde sig karlarna att betrakta de två skomakarna.952 953Alla tog för avgjort till en början, att Krus Erik skulle bli först färdig. Men då de hade sett på en stund, började de ändra tankar. Den ena efter den andra sade till Krus Erik, att han visst aldrig hade haft en så styv lärling som den här.954 955Krus Erik satt nu och hamrade in pligg i sulan. Han slog ojämnt och häftigt, och alla tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete, som han brukade.956 957För Konstantin däremot lade sig allt till rätta. Allt passade, som det skulle. Vart hammarslag träffade.958 959«Det blir vackra skor, det där,« sa folket. «Du kan snart sköta dig på egen hand.«960 961Arbetarna gick sin väg, och skomakarna klackade och pliggade alldeles tysta. Då uppgav Krus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste, fått tumnageln under hammarn.962 963Konstantin kastade en hastig blick över till Krus Erik. Det var ingen, som hade varit så snäll mot honom och haft så mycket tålamod med honom. Nu först kom han att tänka på att mästarn kanske skulle känna det svårt, om det visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare och bättre än han.964 965Gubben såg riktigt eländig ut, där han satt och knogade.966 967Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan heller. Konstantin måste erkänna, att en annan dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte, att Krus Erik inte en gång gav sig tid att hålla tummen i vatten. Han var förstås rädd, att Konstantin skulle få för stort försprång.968 969Lärlingen kände med sig, att han borde spara mästarn och arbeta litet långsammare, men han kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbetslust över honom.970 971När klockan slog fem, stod båda skorna färdiga framför honom. Han sköt dem över till Krus Erik.972 973Mästarn lade ner den sko, som han höll i handen och som ännu inte var färdigsulad. Han synade lärlingens arbete både länge och väl.974 975«Du behöver inte göra mer i dag. Du får gå hem,« sa han stilla.976 977«Ska vi inte arbeta här i morgon också?«978 979«Jo, jag ska arbeta här,« sa Krus Erik, och när han nu lyfte upp huvudet, flög en skarp och hatfull blick över till Konstantin, «men inte du. Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som arbetar bättre än jag själv.«980 981Konstantin svarade ingenting, utan tog sin mössa och gick mot dörren. På tröskeln vände han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan, men den stannade där, kom inte upp igen.982 983«Tack för mig då, och adjö!« sa han och stängde sakta dörren efter sig.984 985*986 987Konstantin stod i månskenet på gården därhemma och sköt till måls med en pilbåge.988 989Han hade gjort den åt sig för längesedan, då han var en tolv, tretton år, men han hade aldrig haft någon tur med skjutningen på den tiden. Det hade visst aldrig hänt, att han hade träffat det, som han hade siktat på.990 991Nu däremot träffade han gång på gång pricken i en liten måltavla, som han hade ritat upp på lagårdsväggen.992 993Han såg präktig ut, där han stod och sköt, och en av systrarna hade kommit ut för att se på honom. Han skröt och skrävlade om sin skicklighet, som han aldrig hade gjort förr.994 995Han kände ett oändligt behov att utmärka sig, att visa hur skicklig och stark och smidig han var. Han hoppades, att mor också måtte stå i fönstret och titta på honom.996 997Men i själ och hjärta var han ängslig. Den där skjutningen hade han hittat på, bara för att han inte skulle behöva tänka på Krus Erik och spirrtus och allt elände.998 999Så olycklig han var, kände han, att han älskade spirrtus högre än allt annat. Det var visst på samma sätt med honom som med folk, som tyckte om brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän de visste, att det förstörde dem.1000 1001Spirrtus hade inte skaffat honom annat än olyckor, men i alla fall kände han sig stolt och stark och duglig till allt möjligt, så länge som han hade den i fickan.1002 1003När folk hade druckit, kände de sig visst också morska och lyckliga, alldeles som han nu gjorde. Men i andras ögon var de bara anskrämliga.1004 1005Han skulle ha velat fråga någon om det var orätt, att han behöll spirrtus. Men mor tordes han inte tala vid om en sådan sak, och Krus Erik var förbittrad på honom.1006 1007Han upphörde helt tvärt att skjuta och vände sig till systern, som stod och betraktade honom. Och i flygande fart berättade han henne allt det besynnerliga, som hade hänt honom.1008 1009Hon satt tyst, medan han talade. Hon var så lik mor, där hon satt och hörde på under ett tydligt ogillande.1010 1011När han hade slutat, yrkade hon på att han skulle tala om allt detta för mor.1012 1013«Ämnar du skvallra för henne, du?«1014 1015«Nej, men jag ska gå och be mor, att hon kommer hit ut, så att du får tala med henne.«1016 1017Han förbjöd henne i högsta oro, men hon höll fast vid sin föresats och reste sig för att gå in.1018 1019«Gör det inte! Jag skjuter dig,« ropade han och höjde bågen.1020 1021Hon vände sig om, då han ropade. Han hade redan lagt pilen på bågen. Hon skrattade åt honom. Bågen var liten och svag och pilen en trästicka utan udd. Inte en gång en gråsparv kunde han fälla med det vapnet.1022 1023«Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå in till mor,« sa hon envist.1024 1025I detsamma kom pilen surrande och träffade henne rätt i ögat. – – – – – – – –1026 1027Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjukhuset i flera månader. När hon kom tillbaka hem, hade hon bara ett öga.1028 1029Konstantin hade blivit sig lik igen, medan hon var borta. Han gick åter i lära hos Krus Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula fumlig och liknöjd just som förut.1030 1031«Du får inte tro, att jag siktade på ditt öga,» sa han. «Jag sköt mot takåsen, men just som pilen flög av, var det, som om en hand hade slagit till den, så att den for rätt emot dig.«1032 1033«Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,« sa hon.1034 1035«Jag gick till kyrkogårn med den på natten. Jag blev så förskräckt för den.«1036 1037Hon satt och funderade. Hon hade blivit liksom en gammal, klok människa efter olyckan. Hon var inte mer ett barn.1038 1039«Jag undrar vad det var,« sa hon.1040 1041«Det var väl ingenting. Men jag kan längta efter den. Var dag längtar jag efter den.«1042 1043«Jag tänker ...« sa hon tvekande. «Om du bara trodde, om du bara inbillade dig, att du hade den ... Då skulle du kunna skjuta och göra skor lika bra, som då du bar den i fickan.«1044 1045«Nej,« sa han. «Jag har försökt, men det går inte. Det är, som om nå’n skulle säga till dig, att om du bara inbillade dig, att du hade ditt öga kvar, skulle du se lika bra som förut. Det där är så’nt, som en inte själv har nå’n makt över.«1046 1047________1048 1049 1050 1051 1052 1053VATTNET I KYRKVIKEN1054 1055 1056För ett par hundra år sedan fanns det i Jössehärad i Värmland en ovanligt sträng och kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade sig att göra jössehäringarna till ett fromt och gudaktigt folk. Det var inte nog med att han ville vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med smuggling från Norge och annan orättfärdighet – det hade många präster försökt före honom – utan han förbjöd dem också att frukta och dyrka de rådande i mark och skog och vattendrag, och detta var något, som prästerna annars brukade akta sig för att röra vid.1057 1058De förra prästerna hade väl tänkt, att när det nu en gång var så, att det fanns rå i skogen och näck i strömmen och tomte i gården, så kunde man inte neka folk att skydda sig för deras ondska genom offer eller genom att sluta något slags fördrag med dem, men det ville den här sistkomna prosten inte höra talas om. Gud och hans ord, det var det enda, som människor skulle ha att hålla sig till, och gjorde man bara detta, så behövde man inte tro, att det fanns något annat, som hade makt att bringa en skada och fördärv.1059 1060Det var klart från början, att fastän prosten var en väldig predikare, skulle allt det där talet, som han förde mot de underjordiska, vara bortkastat. De flesta åhörare blev rädda för att han skulle reta upp naturandarna emot dem, och det uppstod en sådan fiendskap mot honom, att han heller ingen framgång fick med allt annat, som han ivrade för. Till sist blev det så, att allt, som han sökte motarbeta, det blev hyllat och ärat, men Guds sak försämrades för var dag, som han stannade kvar i församlingen.1061 1062Just på den tiden, då han var som mest nedtyngd av all motgång, som hade mött honom, gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig med en promenad. Hans hem låg utmed en sjöstrand, och han gjorde sin vanliga tur, följde landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen. Han såg flera gånger ut över sjön, som låg frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid på den möda vårsolen måste göra sig för att lösa upp isen. Den hade inte kommit långt ännu. Han såg till och med, att ett par slädar körde fram på den blanknötta vägen, som löpte ut från prästgårdslandet och gick tvärsöver sjön bort till grannsocknen.1063 1064Men vad gjorde det solen, att det gick långsamt att smälta isen? Hon var i alla fall säker om att få bukt med den. Om bara han för sin del hade varit så viss om att hans arbete skulle bli krönt med framgång, så skulle han inte fråga efter motstånd eller lidande av något slag.1065 1066Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer och vände ögonen mot himlen. «O, Gud,« sa han, «om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt, så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att vara präst. Jag svär dig, att jag är färdig att bli dagakarl och vinna min bärgning genom min kropps arbete, närhelst du visar mig, att jag inte kan sköta min syssla, så att det är dig till behag.«1067 1068Det var ganska besynnerligt. Han hade knappast sagt ut detta, förrän han märkte, att det blev underligt tyst omkring honom. Eller, rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes till för allt, som de vanligen förnam, och att han i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han hörde inte sina egna steg, inte gnisslet av slädmedar, inte slamret av slagorna, som dunkade mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna. I dess ställe kunde han uppfatta ljud och röster, som annars inte tränger fram till människoöron, och med denna nya förmåga förnam han hur det ropade nerifrån sjön tre gånger efter vartannat:1069 1070«Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen.«1071 1072Det kom dovt och dämpat, inte från istaket, som täckte sjön, utan från djupet därunder. Det var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar och kom rullande under isen vilt och hemskt, som om ett stort, blodtörstigt djur hade stått därnere och skrikit efter rov.1073 1074Så snart som det tredje ropet hade förklingat, tyckte lyssnarn, att en lucka sköts till inne i hans huvud, och nu hörde han ingenting annat än sådana ljud, som vanligen förnimmes. Vinden visslade helt sakta i sävbuskarna utmed stranden, snön knarrade under foten, och från ett lass, som just körde förbi, klingade en liten svag klocka.1075 1076Men minnet av ropet från sjöbottnen var levande hos honom. Gång på gång tyckte han sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den skräck, som han i barndomen hade känt för näck och rå, steg på nytt upp inom honom och kom honom att skaka från huvud till fot. Det blev honom så övermäktigt, att han till och med började springa framemot prästgården. Men efter ett par steg stannade han och försökte att få makt med förskräckelsen. «Du är en kristen människa och en Guds tjänare,« sa han till sig själv, «de orena andar i skog och mark och sjö ska inte ha den glädjen att se, att du är rädd för dem.«1077 1078Han tvang sig att gå långsamt, men ovillkorligen drog han huvudet och skuldrorna framåt, som man gör, då man väntar ett överfall bakifrån. Inom kort rätade han dock upp sig. Hans hjärta slog nu med jämna slag, och han genomfors av en känsla av nyväckt hopp.1079 1080«Du bad ju Gud om ett tecken,« sa han till sig själv. «Du bad ju Gud om ett tecken.«1081 1082Då han kom tillbaka till prostgården, bar han huvudet högt och gick med sin vanliga fasta gång.1083 1084Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade han på köksdörren och befallde tjänarna, att om de skulle få se någon resande, som vek av från vägen för att bege sig ut på sjön, skulle de ropa honom tillbaka och säga, att prosten ville tala med honom.1085 1086En stund därefter hördes främmande steg ute i förstugan. Dörren till prostens rum öppnades, och en ung karl kom in. Han var klädd i vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som alla andra bonddrängar i häradet, men av en viss nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sig prosten förstå, att det var en välbärgad man han hade framför sig.1087 1088Prosten såg länge och prövande på den nykomne, innan han sade något. Han kände sig genast dragen till honom. Det var en rätt liten, men smärt och välväxt man, vacker, med gråa ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i starkt solsken, och med ett leende så ljust, att det överstrålade hela människan.1089 1090«Om jag kan rädda den där karln från att fara över isen i natt och dränka sig,« tänkte prosten, «så ska det bli mig ett tecken från Gud, att jag får fortfara att tjäna honom.«1091 1092*1093 1094Prosten hade talat med den främmande i fulla två timmar. Nu hade samspråket stannat av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute hade det för längesedan mörknat, men ett talgljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde man urskilja de två männen. Bonden satt på yttersta kanten av en stol, alltjämt leende och glittrande, medan prosten, som satt framför sitt skrivbord, synbarligen befann sig i ett tillstånd av stor ångest. Han hade stött armarna mot bordskivan och satt framåtlutad med huvudet i händerna. Då och då uppgav han en suck så djup, att den skakade hela hans gestalt.1095 1096Det hade gått så, att han med allt sitt talande inte hade kunnat förmå den andre att ge ett bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde bara undanflykter: sade än, att de väntade honom hemma till en bestämd tid, än att han var för trött att gå den långa omvägen runt sjön. Prosten hade då erbjudit sig att skjutsa honom hem över land, men han hade inte velat ta emot. Han var rädd för att åka nu, då det var så dåligt vårföre. Han var rädd för allting utom att gå hem över isen.1097 1098Prosten satt och tänkte igenom allt, som de hade talat om, för att finna ut hur han skulle få ett så fast grepp om mannen, att han kunde frälsa honom. Det var det besynnerliga med honom, att han bara gled undan och inte lät sig fångas. Det hade varit som att sätta sin hand i ett rinnande vatten och söka hålla fast det.1099 1100Prosten hade börjat med att säga, att han hade bett honom komma in, därför att han ville avråda honom från att ta sjövägen. Han visste, att isen var osäker i Kyrkviken här utanför. Den främmande hade inte svarat något annat, än att isen hade varit en aln tjock, då han drog hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl inte ha töat upp på en dag, fast det nog hade varit starkt solsken. – Nej, inte var det någon fara ute på sjön, det trodde inte prosten heller, men i viken, där ån föll ut. – Härvid hade karlen sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla sig allvarsam. Han var fiskare och hade levat vid den här sjön i alla sina dar. Prosten fick väl tro, att han hade så mycket förstånd, att han kunde akta sig för en åmynning.1101 1102Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde, att han borde akta sig för att gå över isen just i kväll. Och så hade prosten berättat honom det, som han helt nyss hade hört från landsvägen. Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst sig vid detta, inte mer än vid den visan, som folk trallar alla dar. Skulle man bry sig om sådant, hade han sagt, då skulle man aldrig våga sig ut på en sjö.1103 1104Prosten hade frågat om han inte trodde honom. Jo, det gjorde han visst. Han hade också hört dem ryta och råma nere i djupet, men han visste, att sådant bara var skrämskott. Det var de små sjötrollen, som ville ställa till spektakel. De var jössehäringar, de också, de tyckte om att leka och roa sig.1105 1106Han stod och log hela tiden, och det var omöjligt att förmå honom att ta varningen på allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten, att han aldrig skulle kunna övertyga honom om att det var fara å färde. Det tycktes, som om detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här kom något särskilt och ställde sig i vägen. Prosten hade sagt sig själv, att han måste finna ut vad detta var, om han skulle få makt med mannen.1107 1108Fiskarn var för resten meddelsam nog och pratade om löst och fast. Prosten hade fått veta, att han hette Gille Folkesson och bodde på andra sidan sjön. Gift var han också, hade en ung, vacker hustru, som han var mycket stolt över. Hon var inte av torparfolk kommen, hon, som han själv, utan var dotter till en hemmansägare. Nå, han stod sig ju gott, fastän han bara var fiskare. Hon hade nog inte fått det bättre som bondhustru.1109 1110«Hon får det inte så bra, om du går och dränker dig,« hade prosten sagt, men detta tog Gille återigen bara som ett skämt och skulle ha skrattat högt, om han bara hade vågat.1111 1112Han var den mest tillfredsställda människa, och det var inte utan, att han var litet skrytsam. Han hade gjort sin båt själv, och den var så lätt, att den flög över vattnet, bara han rörde aldrig så litet vid årorna. Han hade också större fiskelycka än någon annan. Det var detta, som gjorde, att han levde i välstånd, fastän han inte hade någon jord. Det var inte alls ovanligt, att han fick så mycket fisk i ett enda notdrag, att den inte fick rum i båten.1113 1114Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens uppmärksamhet. «Du är nog en, som litar starkt på din lycka, du?« frågade han helt plötsligt. «Åja,« kom svaret, och i detsamma hade det glittrat till starkare än förut i fiskarns ögon. «Jag har väl skäl till det också.«1115 1116Han hade dragit sig litet för att förklara vad han menade, men prosten hade snart fått honom i gång. Han hade svårt för att tiga stilla med detta. Han tycktes nu ha kommit in på det, som intresserade honom starkare än något annat.1117 1118Han berättade för prosten, att ett par månader innan han, Gille, föddes, hade hans mor varit ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat på en väg, som gick fram genom en tät skog, grenverket hade flätat sig samman över henne så rikt, att hon nästan hade fått gå i mörker, fastän det var kort efter midsommar, då nätterna ännu är ljusa. Helt plötsligt hade skogen glesnat, och stigen hade i brant sluttning fört ner till en stor, halvrund vik, nästan lika vacker som Kyrkviken här utanför prostgården. Den var omgiven av gröna, gräsrika ängar, och på de ängarna, där det var fullt av stora blommor och mycken glittrande dagg, hade en vit häst gått i bet. Det var det vackraste djur hon någonsin hade sett. Manen var så lång, att den hängde ner på hovarna, hela kroppen appelkastad, bringan bred, benen smala och spänstiga som pilskaft, svansen tjock som en rågkärve och så lång, att den låg i släp på marken. Knappast mer än ett ögonblick fick hon glädja sig åt synen. Hon ville smyga närmare hästen mellan de högblommiga strandväxterna, men då märkte han henne och flydde. Men inte mot land, utan rätt ut i sjön. Han sprang genom grundvattnet, så att skummet yrde om honom, och så snart han kom på djupt vatten, dök han rätt ner utan att göra ett försök att simma. Då hade modern förstått, att detta inte kunde vara någon annan än näcken, som brukar visa sig i hästhamn, då han går upp på land. Modern hade inte blivit rädd för egen del, men hon hade tänkt på barnet, som hon gick med, och undrat, om det skulle få men av mötet. För all säkerhets skull hade hon gått till en «klok« och frågat och fått det svaret, att detta inte skulle skada barnet. Om hon finge en son, skulle hon göra honom till fiskare, för näcken skulle säkert komma att ta sig av honom, så att han finge god fiskelycka. Men bleve det verkligen en fiskare av barnet, då skulle han ta sig i akt för en enda sak, och det var att dricka vatten ur den sjön, där han tog sin fisk.1119 1120Detta hade Gille också undvikit att göra, fastän det just inte hade varit någon lätt sak. Det var svårt att inte våga läska sig med en enda droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta sommardagar. När han kom bort till främmande, vågade han knappt sätta ett glas till munnen. Det fanns folk, som skrattade åt allt sådant där, och de sökte bara av oförstånd narra honom att dricka sjövatten. De kunde inte tro, att det betydde något för honom. Det var inte fritt heller, att sjötrollen ibland hade gjort små försök att locka honom att bryta mot förbudet. Men hitintills hade han kunnat ta sig i akt, och allt hade gått väl för honom, som förutsagt var. Och många, ja, otaliga gånger hade han sett, att de små sjöfröknarna, som inte var större än abborrar och hade den vänaste skepnad ända ner till höften, där fiskstjärten tog vid, hade summit i hela stim omkring hans båt, då han låg stilla och metade i vackra sommarkvällar, och hade satt den ena fisken efter den andra på kroken åt honom. Och likaledes hade han fått hjälp av dem om höstarna i storm och oväder, då hans garn hade råkat i oreda.1121 1122När prosten hörde denna berättelse av Gilles egen mun, hade den inte upprört honom så som nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade, hade han tydligt sett för sig de ljuvliga små Värmlandssjöarna med badstränder och fiskegrund, där han hade haft sina gladaste stunder som pojke. Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han hade fått det ända in i kammarn till sig, det svallade milt och smekande runt omkring honom. Han hade känt det så, som om Gille och hans troll och fisket och det lätta livet ute på sjön hörde ihop; han hade inte kunnat se något anstötligt i det. Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte heller hade han säkert vetat om Gille menade allvar eller om han nästa minut skulle säga, att han bara hade skämtat. Därför hade prosten yttrat helt saktmodigt, att det kunde vara farligt nog att ta emot hjälp av sådana, som inte hör vår värld till.1123 1124Gille hade svarat som förut, att det ingen fara fanns för honom, så länge som han inte förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten ur den sjön, där han fiskade, för då skulle han förstås råka i deras våld. Som det nu var, hade han inte annat än hjälp och nytta av dem.1125 1126För att bevisa detta berättade han för prosten en historia från sitt bröllop.1127 1128Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit nära, att han inte hade kunnat infinna sig i tid vid bröllopsgården. Han hade fått löfte att låna häst från en av grannarna, men samma dag hade hästen blivit sjuk, och Gille hade stått där rätt rådlös. Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som gick och betade på en strandäng. Det var ett grant djur, vitgrått och appelkastat, manen så lång, att den nådde marken, så snart som hästen sänkte huvudet, och svansen tjock som en rågkärve. Gille hade aldrig sett den hästen förut och visste inte vem som var ägare till den, men han tyckte, att nöden hade ingen lag. Han var tvungen att få fatt i en häst, var han så skulle ta den, annars skulle han inte komma i tid till vigseln. Han försökte fånga in den främmande hästen, och det gick lätt nog för sig. Den lät sig också spännas för kärran och drog honom ända fram utan krångel. Gille tyckte sig nog märka, att den hade en besynnerlig gång och att den var illa inkörd, så att iden inte förstod sig på tecken och tillrop, men han satt ju i sina brudgumstankar och lade inte stort märke till hästen, utan var nöjd, bara det gick framåt. Men då han kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur stugan för att se på hans häst och glömde både brud och brudgum för att tala om den och berömma den. Ingen kunde begripa var Gille hade kommit över ett sådant kreatur. Det måtte väl allra minst ha vuxit upp i kungens stall. Gille skyndade sig att sela av och ställde hästen bland de andra. Han lade gott foder för honom, sade honom tack för god skjuts, men band inte fast honom med annat än en löpknut. När vigseln var över, hade folk återigen gått ut för att titta på hästen, men då var den borta. Gille anklagade sig för att han inte hade bundit honom säkert nog och sade, att hästen troligen hade lupit hem. Där i bröllopsgården hade han inte velat låtsa om, att inte allt stod rätt till, men själv hade han kommit till den tron, att det inte var någon annan än näcken, som hade gjort honom den tjänsten att vara häst åt honom på hans bröllopsdag.1129 1130Han hade berättat andra händelser också, men det var framför allt denna, som hade kommit honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket och inte behövde vara rädd för dem.1131 1132Prosten tyckte om mannen, och hans historier hade, som sagt, påmint honom om hans ungdomsliv i skog och på sjö, och det var detta, som liksom hade vaggat honom ,till ro och hindrat honom från att befalla Gille att hålla inne, att inte tala om sådana ting i hans närvaro.1133 1134Det fanns gott om människor, som inte trodde på dessa väsenden, som allmogen påstod sig ha sett ute i naturen, men prosten hörde inte till deras antal. Men en sak var det att tro, att de fanns till, en annan att ta emot hjälp och bistånd av dem, som denna fiskarn gjorde. De var onda till sin natur, och det slutade alltid illa för den, som inlät sig med dem. Det var detta kyrkan visste, det var fördenskull, som den förbjöd allt umgänge med dem. Också Gille Folkesson skulle de bringa i olycka, om inte prosten vore i stånd att lösa honom ur hans vidskepelses bojor.1135 1136Tusen berättelser hade prosten hört om dessa varelsers framfart. Alla slutade de så, att den, som till en tid hade varit i deras gunst och njutit deras välgärningar, den kastade de sig över, då han trodde dem som bäst, och fördärvade honom. Allt hos dem var list, slughet och ondska. De hörde till i det underjordiska, och deras enda strävan var att dra ner människor i sitt mörker.1137 1138Nu insåg prosten, att detta var deras tydliga avsikt med denna fiskarn. Han var insövd i säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag. Ingen varning hade numera makt att skrämma honom, och snart skulle han falla i det nät, som hade varit utspänt för honom alltifrån hans födelse. Så skulle det visserligen gå, om inte prosten lyckades rädda honom.1139 1140Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak, som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört, att man väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås.1141 1142Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru.1143 1144Det var ingen människa i hela församlingen, som han hade funnit så tilldragande som denna Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom, som han borde, för hans förbindelse med de orena andarna, men en stor längtan kände han att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta sved i hans bröst, då han såg på mannen, som satt framför honom, ung, vacker och sorglös, och som var dömd att dö nu i denna natt.1145 1146Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade sett det från första början, men han visste inte om han inte begick en synd och ett vanhelgande genom att använda det medlet. Men kunde en större synd ges än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? Kanske var det lovligt att bruka denna utväg i ett sådant fall? Det frestade, och det bjöd emot. Det bjöd mycket emot. Han var i en förfärlig vånda. Han var i behov av Guds fingervisning.1147 1148Om mannen därframme kunde bli fri från sin tro på den bristande plankan, bli fri från den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd och ett nytt hopp? Om han kunde bli frigjord på ett sådant sätt, att han inte behövde känna sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore inte detta den största välgärning, som kunde bevisas honom?1149 1150Prosten for med en gång upp ur sina tankar. Fiskarn hade tröttnat att vänta och reste sig från stolen. Med detsamma var också prostens beslut fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin undergång. Han måste hejda honom, måste göra vad han förmådde för att hejda honom.1151 1152«Jag ser, att du vill gå, Gille,« sa han. Han reste sig, och Gille flyttade sig i all hast närmare dörren liksom för att ha tillfälle att komma undan. «Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det blir väl sjövägen, kan jag förstå.«1153 1154«Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem i alla fall.«1155 1156«Men du må veta, Gille, att när jag nu låter dig gå sjövägen, som du själv vill, så är detta för mig, som om jag skulle sända dig till döden. Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva nästa morgon, om du beger dig ut på isen i natt, som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför, Gille, vill jag bereda dig till döden, som jag skulle göra, om du låge på ditt yttersta. Jag vill ge dig nattvarden.«1157 1158Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet. Han hade helst velat komma undan detta, men prosten hejdade honom.1159 1160«Du får inte gå, Gille!« ropade han med en mäktig röst, som bröts av sinnesrörelse. «Jag är din själasörjare, och jag måste göra min plikt mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför den, som är herre över både dig och mig.«1161 1162Fiskarn såg ut som en mot sin vilja dragen och tvingad man, dock var han så bunden av vördnad för prosten, att han blev stående. Och så snart som denne märkte, att Gille ämnade vara lydig, började han sina förberedelser. Han tog fram de små nattvardskärl, som han använde, då han kallades till döende, tände ett ljus till, hängde på sig prästkappan.1163 1164Det fanns intet vin i flaskan, som han förvarade jämte kalken, men han sände intet bud ner i källarn för att få den påfylld. «Må Gud vara mig nådig!« tänkte han. «Jag fyller kalken med den vätska, som är helig nog att användas i hans andra sakrament.«1165 1166Han lät Gille falla på knä framför en stol, meddelade honom syndaförlåtelsen, läste upp instiftelseorden till nattvarden, räckte honom brödet och förde kalken till hans läppar.1167 1168I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek av förskräckelse. «Vad har du gett mig i kalken, präst?« ropade han och grep hårt om prostens arm. – «Jag har gett dig det, som du i din hedniska övertro aldrig har vågat smaka,« sa prosten. «Jag har gett dig vatten ur Kyrkviken, men jag har helgat och invigt det. Nu har det flutit över dina läppar, inte som vatten, utan som Kristi blod. Må det övervinna det naturliga vattnets makt! Må det befria din själ från ...«1169 1170Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hörde inte på honom. «Vatten från Kyrkviken!« skrek han till med en jämmer, som hade han blivit sårad. «Vatten från Kyrkviken!«1171 1172I nästa ögonblick var han ute ur rummet och störtade genom förstugan ut på gården.1173 1174Prosten skyndade efter, men Gille stormade bort som en galning, och det var omöjligt att hinna honom. Medan han sprang, ropade han med en stämma, som ljöd väl så hemsk som den rösten från sjöbottnen, som prosten hade hört förut på aftonen:1175 1176«Tiden är inne, och mannen kommer!«1177 1178*1179 1180Prosten hade varit ute på isen halva natten med drängar och grannar och sökt efter Gille Folkesson, som hade lämnat prostgården i sinnesförvirring. Äntligen hade de upptäckt, att det fanns ett hål på den svaga isen vid åmynningen, en man hade helt försiktigt krupit ditåt och funnit Gilles hatt flytande på vattnet. Då behövde de inte söka vidare, utan kunde gå i land.1181 1182På hemvägen gick karlarna och talade om Gille, som naturligt var. De kände väl till honom och berättade för varandra om det förbund, som skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.1183 1184«Det var säkert, att de härnere tjänade honom,« sa en karl och stampade på isen, «men nu har så’nt slutat, som det alltid slutar. Han har kommit i deras våld till sist.«1185 1186«Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,« sa en. «Han måtte ha druckit sjövatten.«1187 1188I detsamma som detta var sagt, hörde de mitt ibland sig en stämma, som började tala och berätta. Det var en svag, darrande röst, en gammal och bruten mans röst. Människorna förstod inte i början vem den tillhörde, de stannade och undrade. Det hade inte funnits någon svag eller gammal man ibland dem, då de hade gått ut på isen.1189 1190Men så märkte de, att det var prosten, som talade, och de samlade sig tätt omkring honom för att höra vad han sade. De såg honom inte fullt tydligt, men de tyckte, att han stod där böjd och skälvande och knappt kunde hålla sig uppe.1191 1192De hade aldrig förr sett en människa så förkrossad. Det var ungt, sorglöst folk, de flesta av dem, men de stod runt omkring den brutna mannen och grät som barn, medan han talade.1193 1194När han hade sagt dem vad han denna aftonen hade upplevat, gick han upp mot land ensam. De andra smög tysta efter, bara så nära, att de kunde behålla honom i sikte och se, att han mäktade stappla hem och inte blev liggande på vägen.1195 1196«Det är slut med honom,« viskade de till varandra. «Han kommer aldrig mer opp i en predikstol.«1197 1198________1199 1200 

Showing the first 1,200 of 5992 lines. Download the file for the rest.